Sov, vakna, sov. 

 

Jag hittar ingen ro till att sova men samtidigt ingen lust till att vakna. Mitt medvetande finns där och berättar att det är morgon och den starka solen som fortsätter irriterar mina ögon. Men fast jag vet att jag måste gå upp så snor jag runt på sidan och känner hur min höft pressas ner i den mjuka madrassen. Täcket är invirat runt min kropp och räcker mig upp till hakan. Jag är fortfarande uppslukad i tröttheten för att ens inse att jag inte är i 'hemma' i London. Hemma. På någon halvsekund slängs mina ögon upp och jag blickar ut över det okända rummet. Mina ögonlock flaxar till ännu en gång och jag lägger blicken på en lång gestalt som sitter på sängkanten med händerna för ansiktet. Håret lockat sig över nacken och t-shirten spänns åt då han böjer sig fram.

 

Harry.

 

Minnesbilder ifrån igår slängs över mig som en kall våg av vatten. Hela jag spänns och min blick vägrar släppa han medan allt som hänt for förbi näthinnan. Kyssarna, omfamningen - varenda beröring. Allt spelas upp gång och på gång och jag armbågar mig upp ur sängen. Jag sväljer hårt samtidigt som ögon tåras och det går inte ihop. Att det som hände igår var jag och han, det stämmer inte. Det känns som en händelse där jag är tredjepersonen. Snabbt kniper jag ihop ögonen och sväljer hårt. Fan för allt, för Harry och den här äckel roadtripen. Det här skulle förstöra allt.

 

Harry sitter kvar med händerna täckta för ansiktet samtidigt som han pressar ner armbågen i låret för att få stöd. Jag säger inget utan bara granskar allt för en sekund eller två, samlar tankar och känner ångesten bubbla upp. Inte ett enda ord kan komma upp i mitt huvud utan att Nialls leende dyker upp i tankar och jag sväljer hårt ännu en gång. Allt kommer på samma gång, dessa känslor, minnesbilder och tankar. Det är som om det inte tar slut och för varje sekund som sveper förbi så känner jag tårarna blir fler och ångesten i bröstet ökar. Jag hade verkligen dragit till med en röra. 

 

Mina rörelser måste gett till sig ljud som fått Harrys uppmärksamhet riktad emot mig. Han slänger en blick över axeln och våra ögon möter varandras. Båda visar tecken på samma känslor, sorg, skam, ångest och bara aggression. Jag sväljer hårt och drar upp knäna så jag sitter i fosterställning. Det är så mycket jag vill säga och skrika till honom. Hur mycket av detta som är hans fel och att allt sket sig rejält. Men inga ord lämnar min mun och vi fortsätter granska varandra. Harrys hår är oborstat och ögonen trötta, som om han inte fått minsta blund under nattensgång. Fast jag vill skrika och fått ut allt som jag vill säga så skiter jag i det och slänger bena över sängkanten.

 

Mina underkläder är det enda som täcker min kropp och kylan i rummet omfamnar mig som en lätt vind. Men jag är inte alls generad över att jag praktikstaget visar hela min kropp för Harry, det känns inte som om det är någon ide att lägga ner tid på det. Istället slänger jag bara bort täcket som tidigare varit över min kropp och reser mig upp. Jag säger inget och bryter vår ögonkontakt innan jag trippar in till badrummet och slår igen dörren med en smäll. En smäll som får mig själv att  hoppa till och ekar mellan väggarna. Så fort dörren är igen så låter jag min hand omslutas om den lilla lampknappen och rummet fylls med starkt ljus som gör att det svider i ögonen. Mina fötter glider över kakelgolvet och mina ögon möter spegeln. Ögonen är trötta och mitt hår är rufsigt. Mascaran har lagt sig som en lätt rand under ögonen och resten av ansiktet är bara uttryckslöst. Jag tar ett djupt andetag och sen kan jag inte hålla det inne längre utan att små tårar svämmar över och rinner längs kinderna.

 

 

Det värker inom mig. Som en klump fylld med alla dessa känslor. Jag gråter tills huvudet gör ont och snyftningarna blir lägre och lägre. Hur allt kunde förstöras på några minuter, hur ett misstag kunde göras på några få sekunder. Att en kyss kunde leda till så mycket. 

 

 ~

 

Bilresan är tyst och långsam. Radion står tyst och den tonade bilrutan visar gråa moln och småstäder som vi passerar. Klockan är inte mer än 10 och vi hade troligen suttit här i snart två timmar, så det var bara att hålla ut i det sista. Min rygg är tillbaka lutad i sätet och blicken vägrar möta Harrys som kollar emot mig då och då. Jag tvingar mig gång på gång att inte börja skrika, gråta eller en öppna munnen nu. 

 

Jag kniper ihop ögonen och lägger händerna knäppta framför mig. Det enda som hörs är motorns tysta läte och Harrys andetag. "Ellie?" Jag hoppar till av den plötsliga rösten och mina ögon spärras upp och riktas emot Harrys. Det går inte att möta hans blick utan att känna mig tom och höra Nialls namn eka inom mig. Jag spänner munnen och väntar in det han ska säga. "I'm sorry, i know that isn't much of-" Harry hinner inte längre innan jag avbryter honom. "Isn't much of help?` Harry, i cheated on my boyfriend with you, his bandmate and bestfriend. Don't you get it? I have never in my whole life cared about someone like him and the first thing i do is kissing his bestfriend!" Skriker jag ur mig och är nästan förvånad över mitt tonläge. 

 

"I know, i know" Mumlar Harry och ska med en lugnade gest lägga sin hand över mitt lår men jag klappar bort hans hand. Jag säger inget mer utan bara lutar huvudet emot den svala fönsterrutan och försöker lugna ner mig, men det fortsätter bara bubbla upp med fler ord jag vill skrika ur mig. 

 

Efter den korta konversation lägger sig en ödslig tystnad. Harry fortsätter fokusera på vägen framför sig och jag försöker fokusera på allt bra i världen. När vi sedan passerar en skylt som står att vi nu befinner oss i London så vet jag inte vad jag ska säga för nu är vi tillbaka i verkligheten. Om några timmar ska jag förberedda ett uppträdande och träffa min pojkvän, Niall. 

 

Byggnader och gator passerar mina ögon när bilen kör in på olika vägar och vi kommer allt längre in i staden. Överallt är det massvis av människor, butiker som öppnar inför dagen och bilar som trängs i köerna. Harry vrider om ratten ännu en gång och svänger in på en lugnare gata där bilar står tätt parkerade. Min blick for upp emot det bekanta huset och jag vet exakt vem som bor där. 

 

"I won't tell him anything if you don't want me to" Säger Harry då han saktar ner bilen och parkerar den sedan lättsamt. Jag nickar bara till svar och innan jag slår upp bildörren ut och utan minsta hejdå går jag ut bilen och slår sedan igen dörren hårt. Harry ser inte ens på mig utan fortsätter köra vidare och min blick for emot porten där Niall bor. Känslorna bubblar inom mig och jag inser att det sist jag skulle kunna göra är att gå dit upp och förklara vad som hänt.

 

Jag var tvungen att ljuga, för jag kunde verkligen inte förlora Niall till ett fyllemisstag.

 

Det kunde jag verkligen inte. Fast han förtjänade sanningen mer än någon annan så kanske det här var en lättare väg, eller snarare en lättare väg för stunden. Jag trippar iväg emot porten in och utövar ett fejk leende på vägen. 

---

 Hej alla! Denna gång blir det lite kortare kapitel, men bättre det än inget, right? Sorry för väntan men 18 dagar kvar av lovet så vill helst hinna göra så mycket som möjligt innan helvetet drar igång, haha. Fortsätt ha det bäst och så ska jag uppdatera snart igen. Tack till er som läser, ni är bäst!

 

Btw, om det är några grammatik fel så har jag inte rättat någonting så förlåt för det hehe

 

Kysss