Lyssna här

Rummet var släckt, inte en enda lampa var tänd och det enda som gav lite ljus var det breda fönstret som var placerad vid höger sida av sängen. Ut genom fönstret målades höga byggnader upp, rader av parkerade bilar och folk som njöt av nattlivet London erbjöd. Men själv njöt jag inte alls av att vara uppe vid den här tiden men något sa mig att jag inte skulle få mycket mer sömn inatt. Jag kunde inte slappna av, det gick bara inte. Så fort ögonen sjunkit ihop och mörkret omgav mig så kändes det som om jag skulle somna men sedan var det något som sa att det var dags att öppna ögonen,  sedan låg jag där igen och stirrade upp i taket. Timme efter timme hade tickat förbi och alla möjliga tankar hade kommit upp i mitt huvud, så mycket som jag tänkt på så trodde jag nästan att det inte fanns något mer att tänka på. Inget kändes bra ikväll, det var alldeles för kallt utan hans varma kropp vid min sida, kudden var inte lika mysig som att ha mitt huvud placerat på hans bröst och sängen var helt enkelt alldeles för obekväm utan att dela den med han.

Jag la mig på sida i den alldeles för tomma sängen och vred täcket allt tätare kring min kropp. Min blick for ut genom fönstret och jag granskade de fönster som var tända och dem få människorna som staplade runt på gatorna. Jag hade alltid drömt om att få bo högt upp i en storstad och helt ärligt hade det inte funnits i mina vildaste drömmar att få bo här.  Att få bo i en vindsvånin med franska dörrar, breda fönster och lyxigt kök. Men det kändes inte lika roligt att bo här, inte när jag bodde här ensam. För det här var den 65 dagen som jag inte blev väckt med en puss på pannan eller åt middag tillsammans med Harry. Det var timmar av ensamhet och saknad. Min hand strök över hans sida av sängen och jag svalde hårt för att hålla tårarna tillbaka. Ibland frågar jag mig själv varför jag inte vant mig. För det här var inte de första månaderna utan honom och antagligen inte de sista.

Jag kände hur vätskan steg i ögonen och hur tårarna trängde sig fram ur tårkanalerna, mina läppar pressades till ett streck och saknaden i bröstet växte. Jag tog ett djupt andetag och tvingade mig till att inte gråta igen. Mitt ansikte flammade till en röd nyans runt kinderna och en liten salt tår rann ner längs mina kinder. Jag drog bak sidan av handen över kinden, knep ihop ögonen och andades sedan ut. Det var jobbigt, det visste jag men att gråta skulle inte förändra allt, eller hur? Snart kände jag hur min vanliga hudton återvände och jag andes ut igen.

Men som sagt, 65 dagen utan Harry. Det hade varit dagar utan hans kyssar, söta konversationer, närvaro och höra hans andetag. För Harry var inte här, han var 7 timmar bort i USA och uppträdde på utsålda konserter, njöt av den varma Kalifornien värmen och flörtade med amerikanska tjejer. Det sista var inte sann, eller jag hoppades iallafall inte det. Jag himlade med ögonen för mig själv och rullade runt så jag nu låg på rygg. Min blick for upp i taket och jag försökte tvinga fram tröttheten ur mig men det funkade bara inte. Jag ville ha han bredvid mig, jag ville känna hans andetag över min hals och hans beskyddande arm runt min midja. Jag ville att han skulle kyssa min hals, skratta åt och med mig, viska hur mycket han älskar mig och bara få känna hans närvaro.

Hur mycket kunde man sakna en person egentligen? Jag räknade ner dagar och timmar tills vi skulle vara tillsammans igen, för jag visste att jag inte klarade av att vara ifrån honom mer. 65 dagar var inte mycket i andras ögon och öron men när dem där 65 dagarna väl kom så var det jobbigare än vad man tror. I början av vårat förhållande kunde han resa iväg i hela 6 månader innan vi sågs igen. Det hade varit nätter av telefon samtal då jag grät menads han tröstade mig. Jag hade saknat honom, sett alla dessa kommentarer om hur jag inte tillräcklig för honom och allt blev bara för mycket. Jag kunde knappt höra hans röst utan att känna hur mitt hjärta slets till små bitar, för det gjorde helt enkelt så jäkla ont. Känslan att vara bort ifrån den du bryr dig och älskar allra mest och att veta hur någon som är så mycket mer perfekt än dig kan dyka upp och vilja ha honom, det svider. För mig var det fortfarande omöjligt att höra Harry säga att jag var vacker, för det gick inte, jag var inte vacker. Han kunde få en så mycket finare, samlare och sötare tjej än mig men ändå valde hade han valt mig. Det fanns inte på världskartan att någon som han ville ha mig. För har alltid varit den tjejen som alltid är andrahandsvalet, jag finns där när nummer ett inte är tillgänglig. 

Det som var allra smärtsammast var att säga hejdå innan det var dags för honom att bege sig iväg. Jag skulle alltid hålla om honom och några sekunder innan det var dags att gå hade jag känt ur mina tårar praktiskt taget sprutat ut. Man skulle säga att jag inte gjorde det mycket enklare för honom när jag stod där med ett järngrepp om hans nacke samtidigt som jag grät. Scenerna spelades upp i mitt huvud och varenda beröring var fortfarande lika levande. Jag kunde se det framför mig, hur jag borrat in mitt ansikte i hans hoodie och andas in den söta parfym doften han alltid bar. Mina armar hade fortfarande det där greppet kring hans nacke och jag stod på hans fötter för att nå upp till hans läppar. Harry brukade själv alltid ha sina beskyddande armar kring min midja menads han begravt sitt ansikte i mitt hårsvall. Vi skulle kunna stått så i timmar och bara känna varandras närhet. Jag tog ett djupt andetag och lätt mitt huvud sjunka ner i den mjuka kudden, 55 dagar kvar sen skulle han vara hemma igen och då skulle allt vara bra igen. Mer hann jag inte tänka innan tröttheten tog över och mina ögonlock började sjunka ihop, därefter föll jag ner i djup sömn och söta drömmar om Harry.

I  USA/L.A

Harry svalde hårt och kastade en blick ut över rummet. Lampan var släckt och gardinerna var fördragna och hindrade solen till att fylla det mörka rummet med ljus. Men Harry var helt ointressreda av om det var ljust eller inte. Om han skulle vara ärlig så visste han inte ens vilken dag eller månad det var. För det enda han kunde tänka på var henne och hur mycket han saknade henne. Just nu ville han inget annat än att packa ihop alla grejerna och lämna soliga LA för kalla England, för i England väntade något bättre än allt. Turnen, musiken, bandet -  inget spelade längre någon roll. Eller såklart det gjorde men han visste inte hur han skulle njuta av det. Det fanns inget att njuta av när ensamheten tog över. 

Hon dök ständigt upp i hans tankar och hon vägrade lämna. Han kunde inte sluta med att komma ihåg känslan att vara i hennes närhet, Y/N närhet. Det kändes som rätt slag i magen att tänka hennes namn. Han kunde inte beskriva känslan. Scenerna då de sa hejdå spelades upp i Harrys huvud och allt kändes så verkligt. Plötsligt var det som om de stod där på flygplatsen med hennes tunna kropp i hans armar. Han kunde nästan föreställa sig hur hennes shampo luktar och materialet på den ljusrosa koftan hon bar då de sa hejdå sist. Det var som en välskriven bok med tusentals detaljer och han kunde komma ihåg varenda en. När det var som värst kunde Harry ibland blicka tillbaka på alla dessa minnen. Allt ifrån första kyssen till när de flyttade in tillsammans. Men när alla dessa lyckliga händelser spelats upp i hans minne återvände han till sitt kalla och ensams hotellrum.  Att behöva känna såhär var varje dag var något som han visste skulle en dag gå över gränsen.  Det skulle inte alltid funka på det här viset, en dag skulle hon få nog och likaså han. 

Han visste att hon ständigt sa att allt var okej men innerstinne visste han hur hon grät sig till sömns av saknad.  Helg ärligt visste Harry inte själv varför det var så här. Varför han kände sig orolig, rädd och en jäkla massa saknad så fort som hennes namn dök upp. De skulle snart ses igen men ändå lugnade det honom inte.  Allt var bara kört.  Kärleken var verkligen hemsk, speciellt just nu.  Han insåg att mobilen i hans hand höll på att krossa och lossade sin knutna näves grepp.  En notis dök istället upp och lyste upp skärmen. Mobilen fyllde rummet med ljus och Harrys uppmärksamhet drogs till den digitala klockan som påminde honom om tidszonerna. 

Han  kände hur greppet om moblien lossnade och föll  ur hans hand och med en lätt duns så låg den på golvet. På utsidan kunde han le men insidan visade allt annat än ett leende. De mörkbruna lockarna föll framför hans ögon då han begravde ansikte i händerna. Det tog inte lång tid innan han insåg hur små salta tårar föll ner för hans kinder och det var då han insåg - det här var det sista han gjorde utan henne. Det funkade inte längre och allt med turne och skivor var det sista han ville. 

"I cant do this anymore" Viskade han för sig själv. 

Harry skulle hem och lägga karriären bakom sig för hur mycket han än älskade musik och sina 4 bandmedlemar så kunde han inte fortsätta låstas att allt funkade. 55 dagar utan henne och sedan skulle de aldrig skiljas åt. 

~

55 dagar senare

Jag hade aldrig gillat flygplatser, folk var alltid så stressade och all dess trängsel. Och att sedan veta hur man kommer snart befinna sig flera tusen meter upp i luften, det är skrämmande. Såklart skulle jag inte åka iväg, tusen meter upp - jag skulle göra något ännu bättre. Jag skulle träffa Harry. Dagarna hade flugit iväg och blivit allt mindre, jag gjorde allt för att inte övertänka saker och höll mig sysselsatt ständigt. Men det var mer när kvällen kom som allt började kännas ensamt. Dagarna hade spenderats på jobbet, ett litet café i centrala London där vi serverar blaskigt kaffe och sega bakverk. Men kvällarna var alltid lika ensamma i lägenheten. Visst så fick tvns ljud mig att inte känna mig så ensam och ibland kunde till och med en kompis komma förbi men när de stunderna var över så var jag där igen, i ensamheten.

Jag insåg hur jag blivit uppslukad av mina funderingar och när högtalarna på den folkfyllda flygplatsen ropade ut att planet ifrån L.A hade landat så försvann alla tankar om jobb, trängsel och ensamhet. Jag blickade ut över den stora centralen. Ytan var öppen och folk gick runt med resväskor, pass och flygbiljetter som skulle ta dem här ifrån. Olika tv skärmar fanns placerade som visade då flyg avgick och anlände. Jag höll händerna i fickorna på de blekta jeansen då min blick fäste vid tre tonårstjejer som hade haft deras ögon på mig ett bra dag nu. Jag log lite svagt och så fort dem såg att jag upptäckt hur jag sett deras blickar vände dem snabbt bort. 

Harry befann sig nu på samma mark som mig och om bar några minuter skulle han vara här, bredvid mig.  

Jag tror jag inte riktigt förstod hur nära det var tills vi skulle ses igen. Såklart var jag lika nervös, fast ändå så var det ju Harry, samma gamla Harry. Killen jag älskar och killen som älskar mig. Jag pressade ihop läpparna till ett rakt streck och försökte hålla mig sysselsatt i tankarna. Jag ville bara isolera mig ifrån vad som skulle hända och bara skipa hela det här om att vara nervös, jag ville uppleva den lyckliga stunden. Den stunden då han håller mig sin famn Vi brukade inte prata så mycket i telefon då han var ute och reste, mest för vi båda visste att jag inte kunde hantera att höra hans röst. Det blir för mycket, för mycket saknad...

Jag avbröt mina tankar och hoppade till då jag kände hur en arm slogs runt min midja och ett par läppar pressades emot min hals. Min kropp frös till is och men mitt hjärta började bara slå allt snabbare. Mina axlar sjönk ihop och armarna blev alldeles slappa. Känslan av lycka bubblade upp inom mig och kände hur ett lättat andetag for ur mig. Jag andades in den bekanta doften och snabbt snodde jag runt i hans varma beskyddande famn. Leendet som sprack upp på mina läppar då jag såg hans bekanta ansikte var obeskrivligt. Ögonen lyste den där grågröna färgen och de mörkbruna lockarna hade trasslat in sig i varandra men han såg fortfarande lika perfekt ut. Tårarna steg i ögonen då Harrys ögon mötte mina. Leendet på hans läppar blev allt bredare så jag kunde se de perfekta vita tänderna skymta fram. Hans vänstra hand förflyttade han upp till min korsrygg och pressade mig allt närmare hans kropp. Mitt huvud föll tills hans bröst samtidigt som jag kände hur hans fingrar lekte mitt hårsvall och hans läppar placerades emot min panna. Jag kunde se hur små tårar bildas vid hans ögon och jag kände hur mitt hjärta vägde flera ton, för att se han gråta var det som sårade mig allra mest. 

Ingen sa något för det behövdes inte, jag vara bara så glad att få vara där jag hör hemma – i hans armar.

Jag pressade mig allt närmare honom nästan så att min fötter stod hopklämda mellan hans. Harry hade inte rört en minn och hade fortfarande det där söta leendet på sina läppar och han höll greppet om mig så hårt att jag knappt kunde röra mig. Jag andades in hans doft ännu en gång, bara för att påminna mig ännu en gång om att han nu var hemma. Nu skulle inte sängen kännas lika tom och sovrummet lika kallt, för när Harry var hemma så blev allt som vanligt – så som jag ville ha det.

Harry kollar på mig för några sekunder, håller fast ögonkontakten mellan oss menads ett litet brett leende finns på våra läppar. Han stryker bort några få hårslingor som lyckas fallas framför mina ögon och låter sina fingertoppar smeka mina kinder fjäderlätt. Folk hade börjat dra deras uppmärksamhet till oss men vi var alldeles för upptagna för att ens lägga märke till det, för det enda som spelade roll var att han var hemma och att vi var återförenade. 

”I missed you, i missed you so so much and i can't stand being away from you” viskade jag och det lät mer som ett lät andetag en än viskning. Harry nickade tills svars innan han öppnade munnen. Hans höger hand placerades på min kind och pressade samman sina läppar. ”I know babe and i ain't going nowhere, i promise. ” mumlade han tillbaka innan han böjde sig försiktigt fram och lät våra läppar pressas samman i en mjuk kyss.

I den stunden var jag nog som lyckligast, för just då var det verkligen som om inget annat spelade någon roll - bara att jag hade honom nära mig så skulle allt bli bra till slut.