Kollade igenom datorns dokument ifrån några månader sen och har MASSVIS med handlingar, one shots och halvt började noveller. Men vet inte vad som är värt att satsa på så tänkte skriva ut de korta här och kanske börja på något. Om ni vill så får ni såklart dela med er av åsikter i kommentarsfälltet. 

 

När förhållandet mellan Liam och Danielle får ett plötsligt avslut så är det inget som känns rätt igen. Liam vägrar hitta glädjen och bakom honom är det tre år av både lyckliga och sorgsna minnen. Men efter att ha avslutat One Directions allra första världsturné så ramlar Nichole bokstavligen in i Liams liv. Och sedan den utekvällen så är dem oskiljaktiga.

Men vad händer när Danielle plötsligt kommer tillbaka för en vänskaplig relation med Liam?

Novell om Harry och Louis

Sophia är det ultimata levande exemplet på den slags rumskompisen man absolut inte vill tilldelas. Hon sjunger för högt, har en tendens av att bränna saker och blir bara aldrig tyst.

Under ett par vänners bröllop krockar hon in i ingen annan än Louis Tomlinson. Efter det mötet mellan dem så var det omöjligt att få dem isär, dem blev bästavänner helt enkelt. Men hur enkelt blir det när Sophia får upp ögonen för brunetten Harry Styles som ser henne som ingen annan än en lillasyster, om ens det. Hur långt kan hon tänkas gå för kärleken?

Novell om ?? 

Det har gått 2år, 2 år sedan allt förändrades och Michelle vaknade upp utan minne. Plötsligt visste inte hon vart hon var, ålder eller vem hennes bästa vän var. För att var som ett stort svart hål, utan minnen eller svar. Men något visste hon och det var att personen bredvid henne med dem vänliga ögonen var någon hon älskade och allt mellan dem hade inte varit enkelt.

 

Det enda hon vet är att hon behöver gå vidare, men hur enkelt är det att gå vidare då man inte vet vad man går vidare ifrån?

Novell om Harry 

Misstag förändrar oss. Dem små och stora felen vi gör får oss att tänka till, förändra och framför allt ändra oss själva. Misstag gör oss till dem vi är och utan upplevelser så kanske vi inte skulle ha samma rädslor eller försiktighet. Fel går alltid att rätta till, eller det var det jag trodde tills jag träffade Harry. 

”Han släpper ingen nära inpå livet” Mumlade Louis och möte min oförstående blick.

”Varför inte?” Frågade jag lika snabbt som han avslutat meningen.

”För han gjorde ett misstag, ett misstag som inte går att rätta till. Något som han kommer få leva med livet ut och den enda han anklaga är sig själv” Svarade Louis och pressade ihop sina läppar till ett rakt streck. Jag kollade oförståeligt på honom och försökte förstå men det gick inte,vad kunde vara så oförlåtligt?

”Alla misstag går att rätta till” Sa jag som fortfarande försökte föra fram min åsikt.

Ett litet bittert skratt for ur Louis och hans blick for tvärt ner i golvet. Han skakade på huvudet för sig själv innan han svarade.

 ”Tro mig, det här misstaget går inte att rätta till”

Harry har inte mått bra sedan den händelsen som förändrade allt. Han förlorade greppet om karriären och när inte hon fanns där så insåg han hur inget fanns kvar att leva för. Långa nätter som bestod av fester, ständigt nya tjejer, droger och alkohol – det enda som fortfarande håller honom kvar vid liv. Sen kom Lauren. Lauren lär känna Louis och genom honom får hon en inblick i Harrys liv. Hon vill veta sanningen och vad han har gjort som är så oförlåtligt. Hon ser igenom all alkohol och droger och ser hur han är en helt vanlig människa med ett krossat hjärta. Men vad får henne att tro att något kommer förändras? För om ingen annan lyckas, varför skulle hon göra det?  

 

Början av novell / One Shot 

1# 

 

”Vi kan fixa det här, det gör vi alltid. Jag kan-” Min röst var i ett högre tonläge en vanligtvis och jag började bli allt mer desperat. Jag stressade fram alla möjliga ursäkter, idéer och bara tankar som kunde få henne att ändra sig om oss. Känslorna bubblade inombords och jag drog handen genom hårslingorna som lagt sig vid tinningen. Det var så mycket jag ville säga, jag ville påminna henne om alla dessa stunder tillsammans, hur dessa tre år hade aldrig varit bättre och hur tomt det skulle bli om vi båda valde att gå sin egen väg.

 

”Förlåt, men men det finns inget du eller jag kan göra. Det är dags att gå vidare, en gång för alla” Avbröt hon med en ton som tydde på att gråten var i halsen och ögonen var alldeles rödslagna av gråten. Hennes läppar var sammanpressade och jag kunde se att hon skulle bryta ihop och tappa allt vilken sekund som helst.  

 

2# 

 

”Kom igen, du har jobbat med det där i timmar! Kan du inte komma och lägga dig och kanske sova i någon timme?”

 

En suck slank ur mig och snabbt skakade jag på huvudet innan mina fingertoppar fortsatte glida över tangentbordet. Ögonlocken envisades med att vägra hålla sig öppna och axlarna värkte efter att ha suttit i samma ställning alldeles för länge. Själv visste jag inte hur lång tid jag befunnit mig framför datorn med den här texten men tiden tog aldrig slut och likaså idéerna. Jag knep ihop läpparna till ett sammanhållet koncentrerat streck och försökte vara effektiv men nya ordval.

 

”Babe, kom igen” Louis röst upprepades men denna gång var han närmare och kommit in i vardagsrummet och hittade mig som han lämnat mig, med datorn i knät och tv:n med låg volym i bakgrunden. Han hade tidigare försökt uppehålla mig ifrån stressiga uppsatser men aldrig lyckats, och han visste mycket väl att när jag väl påbörjat något så tog det helt enkelt inte slut. Soffkuddarna kändes mjuka emot ryggen och mina ben hade jag slagit ihop i skräddarställning. Jag kände nu hur Louis placerade sina händer på mina axlar och tog ett försiktigt grepp.

 

”Louis-” Förvarnade jag när jag visste att han skulle försöka övertala mig vilken sekund som helst. Jag släppte greppet om datorn och vred på huvudet så hans ögon mötte mina. Ögonen var trötta men fast i det halvmörka ljuset lyste den blågråa nyansen starkt. Håret var rufsigt och inget var på sin plats men fortfarande var han lika snygg.

 

”10 minuter till, sen lovar jag att jag kommer och lägger mig” Sade jag snabbt innan Louis börjat sin lilla förhandling. Hans höjde på ögonbrynen och flinade till då hans händer börjat massera mina axlar, allt för att få mig att ändra mitt val om att stanna uppe. ”5 minuter” Mot argumenterade han och jag skakade på huvudet innan min blick återvände emot datorn. Jag avslutade en mening innan jag började på en ny rad med ett nytt ämne och nya tankar. En suck som var fylld med lite humor slank ur Louis mun och han böjde sig fram och kysste mig lätt på halsen. Jag skakade bara på huvudet och flinade till eftersom jag visste mycket väl vad han hade i baktankarna.

 

Jag andades frustrerat ut då jag inte kunde formulera mig rätt och lade datorn på sidan av soffans högra sida för att sträcka mig efter kaffekoppen på bordet framför mig. En klunk till och jag kanske kunde avsluta detta på ett bra sätt. Min hand skulle precis snudda vid koppens handtag innan Louis snabbt rykte åt sig koppen och gjorde sin väg bort emot köket. ”Inget kaffe om du ska sova om 5” Påminde han som visste mycket väl att när jag väl druckit minsta lilla så fanns inte ordet sömn eller säng i min hjärna. ”Kom igen” Sa jag frustrerat och stängde försiktigt ner datorskärmen så datorn låste sig av sig själv. Klockan var ändå halv 4 så det kanske var bäst att få sig någon timmes sömn.

 

Vid det här laget hade Louis återvänt tillbaka till vardagsrummet med ett belåtet leende då han såg datorns ställning. ”Du gav dig till sist” Skrattade han och lät fingertopparna dras igenom luggen som placerat sig vid tinningen. Jag flinade och himlade med ögonen innan jag reste mig upp ifrån soffan och gjorde min väg bort emot Louis som fortfarande stod med ögonen fästa vid mig och ett leende på läpparna. ”Nöjd?” Viskade jag och slog mina armar kring hans nacke. Hans varma vältränade överkropp pressades emot min och jag kände hans händer placeras vid den nedre delen av min rygg.

 

”Väldigt” Mumlade han och pressade sina läppar emot min hals som jobbade sig ned emot mitt nyckelben och nacke. Jag fnissade till och höjde på ögonbrynen samtidigt som jag skakade lätt på huvudet. ”Du sa att vi skulle sova, inte det här” Skrattade jag och Louis svarade inte utan var alldeles för upptagen med att kyssa min nacke samtidigt som hans fingrar trasslat sig in i mitt hårsvall. ”Vad är då det här?” Frågade han med ett snett leende och höjde sin blick så våra ögon möttes. Jag skakade bara på huvudet och boxade lekfullt till honom på axeln. ”Kom nu så går vi och lägger oss” Sade jag och kände hur Louis slog sin arm kring min midja och kysste mig en sista gång på kinden innan jag praktiskt taget släpade honom in till sängen.

 

#3

 

 

”Don't stop..” Sjöng jag lite för högt samtidigt som jag greppade tag om stekspaden. Foster The Pepole spelades på högsta volym och köket luktade brända pannkakor, och om man kollade på tallriken där hälften av alla pannkakor var brända så förstod man varför. Jag var tvungen att medge att matlagning var allt annat än min starka sida, snarare tvärtom. Mina rum kompisar lät mig inte sätta ett minsta lila steg in i köket eftersom de visste mycket väl att om jag skulle laga mat så skulle vi aldrig få se köket igen. Jag fortsatte dansa runt på mitt alldeles egna töntiga sätt samtidigt som jag väntade på att pannkakans ena sida skulle få denna krispiga mörkbruna färgen men om man såg på mina förra försök så skulle nog denna också bli bränd.

 

Det var Lördags morgon, med andra ord min, Louis och Harrys morgon då vi åt någon slags frukost eller snarare brunch tillsammans. Men Louis hade som vanligt varit den absolut segaste människan med att ta sig upp ur sängen och Harry kom aldrig hem igår, som vanligt. Solen lyste utanför fönstret och jag kunde redan nu se hur molnen långsamt flög vidare för att förstöra en annan stads väder. Jag insåg hur jag blivit uppslukad i mina egna funderingar och började genast fortsätta sjunga med i den sista versen, eller sjunga skulle jag inte precis kalla det – mer skrikande.

 

”Åh herre vad du låter! Har du aldrig hört talas om att ha en normal ljudnivå?” Louis skrattade samtidigt som han tog plats bredvid min högra sida. Håret var rufsigt och de mörkblåa mjukisbyxorna verkade vara alldeles för stora och han hade satt på sig tröjan ut och in så man kunde se sömmarna. Jag skakade på huvudet för mig själv och skrattade till över hans trötta minn. Fast hans brist på sömns så verkade Louis vara på sitt bästa humör idag och hans läppar var formade till ett brett leende. Jag skakade på huvudet som svar till hans fråga och ett litet fniss slank ur mig. Jag rörde lätt på stekpannan och sjöng med i den sista frasen i Don't Stop. Louis himlade med ögonen och sträckte sig över mig för att öppna skåpluckan där tallrikar samt glas stod. Jag måste medge att jag var ganska stolt att jag memorerat vad allt fanns i hans kök, var det för jag var ofta med Louis eller att jag gillade mat – ingen vet. Eller kanske för att det var det enda köket jag fick vara i.

 

Han sjöng med i låten och jag kollade gillande emot honom. Förra veckan hade han kommit ut i köket med händerna för öronen när jag och Harry lagat middag och lyssnat på samma låt. ”Så du gillar den?” Frågade jag och log ett litet djävulskt leende som skulle tvinga ur honom sanningen. Louis som varit uppjagad i sina egna tankar kollade frågande emot mig och insåg plötsligt att han sjöng med på låten. ”Fan, jag som lovade mig själv att aldrig sjunga en enda liten mening ur den här låten. Du fick mig, Soph” Skrattade han och jag blinkade med högra ögat emot honom. Soph var ett smeknamn för Sophia. Jag gillade Soph bättre, kort och simpelt.

 

Köket hade en perfekt storlek för två personer men det kändes något större med dessa ljusa färger. Skåpluckorna var i vitt och andra detaljer i ljust trä. Kaklet var i blåa och gröna nyanser, lite som havet på någon paradisö – turkost Ett bord var placerad i mitten av rummet där fyra stolar var placerade på varsin sida. En matta fanns på golvet och bakom bordet ett brett fönster som visade utsikt över London. Utsikten visade höga hus, folkfyllda gator och röda bussar. Man kan säga att Louis lägenhet var ett jävla kapp och drömhem, ni vet att sådant som man ser på tumblr eller weheartit. Jag hade fått skrapa ihop mina sparpengar sedan sjundeklass för att få flytta till London. Väl i London fick jag dela den hemtrevliga lägenheten på två rum tillsammans med Elise och Jennel. Två trevliga tjejer som var ett år äldre och en var ifrån centrala Irland och andre Australien så man kan säga att vi hade blandade kulturer.

 

Louis tog ner tre par tallrikar och glas som han sedan placerade ut på bordet. Snabbt hade han också tagit fram bestick, dricka och annat nödvändigt tillbehör. Därefter drog han ut en av stolarna och slog sig ned på den. Stolsbenen skrapade i golvet och gjorde ifrån sig ett förfärligt ljud som fick mig att rysa. Louis skrattade endast åt min reaktion och lutade sig tillbaka. Han granskade mig då jag gjorde flera misslyckade försök med att vända pannkakan men den helt enkelt vägrade. Det här med steka och laga mat var inte min grej och inte heller något så enkelt som pannkakor. Hur mycket smet ska man egentligen ha? För när ena sidan bränns är den andra smetig, så det slutade med att det ofta var brända pannkakor eller smet överallt. ”Låt mig ta över” Skrattade Louis då han betraktade mina misslyckade försök och jag vände mig om och skakade på huvudet. ”Låt mig bränna mina pannkakor i fred” Sa jag och gav honom en varnande blick som fick honom att bara skratta ännu mer. ”Jag förstår fortfarande inte hur du kunde få jobb på ett café när du inte ens kan göra ditt eget kaffe eller baka för den delen” Mumlade han och riktade sin uppmärksamhet emot hans iphone som pep till. Jag kunde se hur en notis dök upp på startskärmen men han ignorerade det endast och placerades tillbaka mobilen på bordet där den tidigare legat.

 

På köksbänken stod Louis dator som just nu spelade min Spotifylista på högsta volym. Ännu en låt tog slut och jag kände hur leendet på mina läppar blev bredare, jag visste mycket väl vilken låt som skulle komma efter den här. Efter att ha hälsat på min faster i södra England så hade jag behövt fördriva min tid och då memorerat min låtlista, jag vet mycket väl att jag inte har något större intressantare liv. Men som sagt nästa låt var ingen annan än Kiss You. Jag visste mycket väl hur priceless Louis reaktion skulle vara. Introt spelades och sekunden där efter var han på benen. Jag sjöng eller kanske skrek, det lät nästan likadant. ”Oh I just wanna take you anywhere that you like. We can go out any day any night” Jag lade på denna överdrivna amerikanska accenten och försökte få min sångröst att låta så töntig ut som möjligt.

 

”Lägg ner! Det räcker med att du driver med min musik men spela min låt, it's on!” Skrattade han och putade mig lekfullt i sidan. ”Tyst på dig och lyssna nu på min fantastiska sångröst” Skrattade jag och placerade mitt långfinger över hans leende läppar och fortsatte sedan sjunga. ”Det är något fel på dig, det vet du va? Men det är därför vi är kompisar” Skrattade han och slog mig lätt på rumpan.

 

Men det är därför vi är kompisar

 

Dem orden sved. Det var som om någon tryckt in en kniv i mitt hjärta och sedan vridit om den långsamt och sedan dragit ut den lika långsamt. Kompisar, jag visste att vi var det men att höra honom säga det. Så annorlunda det kändes, så smärtsamt. Men det var inget att ändra på och Eleanor hade funnits i bilden ett bra tag så jag borde vara van vid det hela men jag var inte det. Jag väntade fortfarande på att han skulle inse hur bra vi passade ihop, hur vi var det perfekta paret men som det såg ut nu verkade den dagen inte vilja komma.

Jag återvände till verkligheten och bort ifrån mina tankar, min mun formades till ett stort o och jag blängde på Louis efter att han slagit mig på min alldeles platta rumpa. ”Kom igen! Hur många gånger har inte du slagit mig? 5, 10 – 50?” Skrattade han och jag svarade inte utan blängde extra länge innan jag brast ut i skratt.

 

Jag la upp den sista brända pannkakan på fatet, stängde av värmen samt fläkten samt placerade ut fatet på bordet. Jag drog ut en av stolarna till bordet och slog mig ned mittemot Louis. ”Vart är Harry, han skulle varit här för 30 minuter sen?” Mumlade Louis och jag rykte lätt på axlarna. Det var samma sak. Harry var alltid försenad. Vi hade till och med försökt med taktiken att säga klockan halv 10 fast vi skulle träffas kvart över 10 men Harry hade ändå blivit hela 20 minuter försenad.

 

”Han har väl antagligen sitt ansikte mellan någon tjejs-” Jag avbröt mig hastigt och Louis kollade på mig med förvånade ögon när jag plötsligt blev tyst. Musiken hade varit på en sådan hög ljudnivå att vi inte ens märkt hur Harry klivit in i köket. Jag kände hur mina kinder hettade till och ett fniss lämnade mina läppar. Harry verkade själv inte fatta det minsta lilla utan stannade upp vid tröskeln och Louis vände sig hastigt bakåt för att se vad som fått mig att skratta så mycket.

 

”Godmorgon och du är sen, igen” Hälsade jag och höjde frågande på ögonbrynet då jag nämnde det sista. Harrys trötta ögon mötte mina och ett litet svagt leende bredde ut sig på hans läppar. Håret var inte alls lika välfriserat utan såg mer ut som han nyss vaknat och endast dragit fingrarna genom de mörkbruna lockarna. På över kroppen bar han en halvt slapp vit t-shirt som var v-vingad och visade en större del av hans vältränade bringa. Armarna var fulla av tatueringar här och där och händerna hade han placerat i det urtvättade jeansen i en blå nyans. Han såg en aning trött ut eller rättare sagt jäkligt trött ut, måste blivit en sen natt ute igår. ”Förlåt babe, men jag är här nu” Log han innan han gjorde sin väg bort till min sida av bordet och böjde sig ned för att ge mig en lätt puss på kinden. Det var hans sätt att ursäkta sig på och han drog sedan ut stolen vid den högra sidan av bordet och slog sig ned.

 

”Blev det sent igår? Du ser trött ut” Påpekade Louis och riktade sin uppmärksamhet emot Harry samtidigt som jag böjde mig över bordet för att sträcka mig efter kannan fylld med vatten. Harry gnuggade sig i ögonen och rykte lätt på axlarna. ”Inte så sent, börja röra mig hemåt vid halv tre tiden” Mumlade han och tog en klunk av vattnet jag nyss hällt upp åt honom. ”Och med det menar du att du drog hem till någon tjej för att-?” Innan jag hann avsluta meningen hade Louis avbrutit mig med en varnande blick. ”Vi ska precis äta” Sade han och jag kände hur jag skulle börja skratta vilken sekund som helst.

 

 

Som ni ser, det finns en hel del påbörjade grejer här. De flesta handlingarna och påbörjade novllerna hänger lite ihop eller har samma namn. Men dessa är lite av förslag för tillfället men vi får se. Kramis

 

 

 

 

 

 

 

Hej finaste ni! Som ni märkt så har bloggen stått alldeles tom, utan nya inlägg eller förklaringar på länge utan det blev som det blev. Om ni hängt med ett tag eller kollat gamla arkiv så kanske ni märker att samma sak hände i våras och det är tråkigt hur det blir. Det finns stunder då jag satsar allt på bloggen och försöker ständigt med nya händelser och kapitel men det är inte alltid så. Jag kan glida ifrån saker väldigt lätt och det var så det blev i slutet av sommaren. Om jag ska vara ärlig så blev jag kär och var lycklig, sen förlorade jag en nära familjemedlem och därefter förlorade jag kärleken också. Och på allt det var skolan igång och på en vecka hade jag förlorat två vänner. Allt kom på en gång med andra ord. Datorn pajade och läxhögen växte. Det finns mycket anledningar och jag sitta i timmar och prata på om allt som hänt.

 

Men till annat, ifrån första början har Remember Me varit en knepig historia för mig,. Hur jag skulle få ihop händelserna, en verklig relation mellan karaktärerna och en riktigt jävla bra novell. Vanligtvis kan jag skriva i timmar och allt flytter på men det här var annorlunda. Det var svårt att beskriva och få det verkligt, jag misslyckades med den bilden jag hade i huvudet om den här novellen. Sen tröttnade jag och försökte igen och igen och igen. Men jag trivdes inte med att skriva det,  så jag gav upp gång på gång. Så därför bestämde jag mig nyss för att posta det lilla korta kapitlet som skrevs i Augusti som ett avslut för stunden. Remember Me's framtid är förtillfället oskriven men det är inget som jag ser akutellt just nu.

 

Jag försökte att inte tänka den dagen alls. Men såklart misslyckades jag med det rejält, utan det var bara en storm av känslor  och tankar som for genom kroppen. Allt ifrån besvikelse på mig själv och Harry till att vara ständig stressad över allt och inget. Benen kändes svaga, huvudet värkte och just nu ville jag bara få av mig klänningen som fortfarande inte var fullt torr. En lång dusch ville jag ha, en dusch som fick bort känslan av att ha Harrys händer över hela mig. Jag rös av obehag och en bild hur våra läppar pressades emot varandra dök upp i nätthinnan. Ussh. Ussh. Ussh. 

 

Så fort Harry kört iväg med bilen som lättade tygden på axlarna till en liten del och det kändes så skönt att endast höra sina egna andetagen och den lätta vinden. Jag ville bort ifrån hans närhet, röst och allt med han. Timmarna i bilen hade känts som dagar och nätter. Gatan var tom och likaså de parkerade bilarna. De höga husen är många på en sådan liten mark och jag känner genast igen vilket av dem som är Nialls.

 

 

Ett misstag, inget han behöver veta. Jag säger inget och likså för Harry, vi båda håller munnen stängd om gårdagens händesleförlopp. Några timmars sömn och det kommer vara något som jag kan förtränga. Jag intalade mig samma menningar om och om igen. För mig, Niall och Harry - och för tävlingen. Min blick for ner i den gråa trotaren och jag lät armarna falla slappt längs sidorna. Mitt bruna hår var trassligt och flera hårslingor for framför ögonen då vinden träffade mitt halv nedböjda ansikte. Jag bestämde mig för att hälsa på Niall snabbt och få min mobil så jag sedan ursäkta mig så jag kunde komma till hotellet och få någon timmes sömn. I hela mitt liv hade jag pressat undan problem med lögner eller att intala mig själv hur allting skulle bli okej. När det varit som värst av problem hade jag alltid kunnat skratta, prata på som aldrig förr och ha kul men det här var annorlunda. Jag kände mig tom, hemsk och ännu mer hemsk. Det här var anledningen till att relationer var inget för mig. Jag klarade inte ens två veckor med någon så fin som Niall utan att förstöra allt. 

 

Jag behöver skaka av mig allt så jag bestämer mig för att gå kort runt i kvareter och få lite andrum. Personligen hade jag ingen aning om hur jag skulle klara att se Niall i ögon, kyssa han och le emot han som om allt var problem fritt. Jag knep ihop läpparna och spände knytnäven samtidigt som tårarna steg i ögonen. 

 

Fan, fan, fan. 

 

~ 

 

Jag håller inne dörrklockan med tummen i några få sekunder. Tillräckligt länge för att höra den irriterande singnalen på andra sidan dörren och fotsteg som närmade sig. Jag blickar ner i golvet och på mina slitna sneakers som en gång varit vita. Armarna har jag slått slappt i kors över bröstet och de oborstade håret hänger lite hur som helst i nacken. Ett, två, tre.

 

Handtaget vrids om och dörren for upp. Där står han. Leende som når ögonen då våra blickar möts och händerna är placerade i fickorna på de lösa mjukisbyxor som är runt midjan. Håret är ruffsigt som han nyss vaknat och en vit t-shirt täcker över kroppen. Det hugger till i hjärtat över att se han så glad och snabbt ler jag tillgjort tillbaka, allt för att göra Niall glad. För det är allt jag vill, jag vill vara tillräcklig och göra han lycklig. "Hi, i didnt expect you" Log han och sköt upp dörren innan han böjde sig fram för att ge mig en tafatt kram. 

 

Värmen i hans röst och sättet han höll om mig, som om jag var det enda han brydde sig om. Det sved till i hjärtat men jag log, så brett jag kunde. Och när jag besvarade kramen intalade jag mig själv att jag inte kunde förstöra det här. Det som hände skulle bevaras innanför mina läppar och det var samma för Harry, det här skulle bli en hemlighet vi skulle ta med oss till graven.