Tisdag. 6 Dagar till liveshowen. 2 dagar sedan jag träffat Niall. 7 Dagar till resultatshowen.

Jag hade 6 dagar på mig att komma Niall närmare och samtidigt komma med ett fantastiskt framträdande till Lördag kväll. Mitt huvud var fyllt med ångest, stress och nervositet. Bilderna ifrån festen hade spridit sig alldeles för snabbt och varenda fansida om One Direction hade börjat spekulera om bilden då Niall har en hand om min midja. På vägen hem hade min mobil plingat till och en notis om att jag blivit taggad i en tweet dök upp på min timeline. Niall hade lagt upp bilden ifrån festen och sedan skrivit att det var trevligt att träffa mig. Och vi kan helt enkelt säga att det var ingen som verkade glad över den bilden. Det förstod man så fort man tog en titt på alla tweets om att jag skulle dö eller lämna landet. Skvallertidningarna hade också tagit del av bilder och kom upp med rykten om hur vi spenderat kvällen tillsammans. Samt att en källa sagt hur vi är lyckliga tillsammans och varit tillsammans i flera månader, bullshit.

 Om dem bara visste sanningen. 

Niall hade jag ens inte pratat med. Inget sms eller samtal och jag började fundera över om jag inbillat mig alla leenden och vänlighet under kvällen. Hade han bara drivit om det här med att träffas eller ville han att jag skulle ta steget och fråga om vi kunde träffas? Killar kanske gillar självständiga tjejer?

Eller så skulle vi kanske behöva glömma den här idéen? Men Tyra hade iallafall  haft rätt om en sak alla dessa bilder och rykten gav mig mer uppmärksamhet än någon intervju. Dem här killarna var verkligen kända. Deras låtar spelades på varenda radio kanal, dem pryder omslagen av varenda tidning och twitter är fyllt av bilder på dem.  Så fort jag lämnat huset så var reportrar efter mig och paparazzi fotografer klickade av ett flertal bilder, bara efter en bild med Niall så hände det här. Vad skulle hända om fler bilder kom ut? Och då menar jag riktiga bilder som en kyss bild, jag skulle troligen inte få en natt ifred och dödshoten öka. 

Men till något helt annat:

Hela gårdagen hade gått åt att lära mig grunderna till veckans dans samt övat igenom låten för veckan. Det var snabba och komplicerade steg som skulle tränas in. Låten var 'You Bring Me Joy' och för första gången så var jag faktiskt riktigt riktigt  nöjd med låtvalet och om jag var ärlig så tror jag att jag faktiskt skulle lyckas bättre än någonsin med denna. Jag hade varit ett stort fan av Amelia Lily sedan hon deltog i XFactor och att få sjunga hennes låt var en overklig känsla. Under dansen hade jag verkligen gett allt och lagt ner så mycket koncertation som möjligt för att få ett så bra resultat som möjligt. Dan hade berömt mig för mitt tålamod och jag lämnade dansalen med ett leende. 

~

Jag mimade texten för mig själv samtidigt som jag satte dansstegen en efter en. Musiken dunkade i mina öron och Dan som var koreograf stod med ett stolt leende på läpparna. Dan hade hjälpt mig med dansen sedan i början av tävlingens gång och han tog alltid tid till att förklara eller visa en extra gång. Det betydde mycket att han hjälpte till med allt. Jag tog dem sista stegen, den sista raden av låten spelades, sekunden där efter var låten slut och ett djupt andetag for ur mig. 

Dan klappade händerna och fortsatte le lika brett. Han lutade sig tillbaka emot vägen och jag log lite tillbaka. Jag var mer utmattad än någon annan gång och träningskläderna klibbade emot kroppen. Svetten rann längs pannan och ryggraden och jag längtade efter en varm dusch. Mitt hår hade dragit sig ur hästsvansen och luggen hängde framför ögonen på mig.  "That was really good!" Berömde han och jag nickade snabbt till svar samtidigt som jag försökte kontrollerna min hetsiga andning. "Thanks and thank you for helping me out" Sade jag mellan dem hestiga andetagen. 

"No problem love and Ellie i know it's been hard to be in the singoff twice but i think its about to change" Lade Dan snabbt till innan han böjde sig ner och greppade tag om min vattenflaska. "Take a sip and i meet you after lunch" sade han och sträckte fram vattenflaskan emot mig. 

Jag tackade och tog emot flaskan. Sekunden där efter drack jag upp det sista av vattnet och svepte undan ett par hårslingor som fallit framför ögonen. Dan klappade lätt på min axel innan han styrde sina steg bort emot dörren och så fort dörren gått igen så blev det tyst. Min andetag var det enda som hördes och spegeln framför mig visade en utmattad tonårs tjej med trötta ögon och mörka ringar markerade under ögonen.

Håret var slarvigt uppsatt i en tofs och kläderna bestod av ett par träningstights och en urtvättad t-shirt. Alltså ingen vacker bild. Jag behövde en dusch nu och kläder som var allt annat än det här. Danssalen var stor och ena väggen bestod endast var speglar. En stereo med högtalare var placerade i ett hörn av rummet men annars var det en stor öppen yta. 

Jag slängde en sista blick i spegeln innan jag rykte åt min träningsväska som jag slängt i ena hörnet. Jag packade ner min vattenflaska och drog sedan igen dragkedjan. Väskan tog jag över axeln och gick med raka steg emot dörren ut till korridoren för att sedan göra min väg bort till mitt rum. Min andning var fortfarande ansträngd och jag insåg att leva på snabbtmat ständigt ledde mig till det här. Jag längtade redan att få ta en lång dusch och byta om till mina älskade jeans och collage tröja. Snabbt slängde jag en blick över axeln och pressade ihop läpparna till ett rakt streck.

Jag greppade tag om det kalla handtaget i metal tryckte precis upp dörren,  Jag hade blicken fäst i golvet och hann ta ett knappt halvt steg innan jag kände något som jag gick in i..Mitt lår krockade in i den andre personens knä och samtidigt som min panna träffade axeln. Förvånad som jag var höll jag på att tappa balansen men sekunden innan jag hann ramla fann en stark hand min överarm. Min blick som varit fäst i golvet for upp och mötte ett bekant ansikte. Niall.

Hans leende var brett och håret såg en aning tillfixat. En vit slapp t-shirt bar han på överkroppen och jeansen var i en mörkblå nyans. Jag insåg hur jag granskat honom lite för länge och snabbt for en lätt rosa färg över mina kinder. Så fort jag kom på hur jag själv stod i mina svettiga träningskläder, oborstat hår och osminkad så spred sig den där rodnaden enda upp till hårfästet. Vilken attraktiv syn. Han skulle aldrig ringa mig igen, inte efter han ett mig såhär. 

Nialls grepp om min arm lossnade och han firade av ett blygt leende. Jag var överaskad över att han plötsligt kommit hit. "Sorry that i interrupting. I needed to see you and you didn't answer your phone so- " Ett nervöst skratt for ur mig då han började bortförklara sig och jag skakade lätt på huvudet. "It's okay, we are done with the dancing, the only thing is that i didn't want you to see me like ehm this” skrattade jag och pillade nervöst på mitt hår.

Niall skrattade och skakade snabbt på huvudet. "You look good" försäkrade han och firade av ett litet leende. Innan jag hunnit säga tack så hade Niall blickat sig nervöst omkring och tagit ett steg bak. "Pepole have writen alot about us and i saw some of the tweets that my fans sent you and i just want to say that i'm sorry and. I don't know why pepole treat you like that because stupid pictures. You doesn't deserve to be treated like that, you really dont. To repair you i wonder if you would like to eat dinner with me tonight?"

 Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Det var så oväntat att han nyss bjudit ut mig.  Jag hade absolut inte förväntat mig det där, inte en enda chans. Jag som trott att jag skulle behöva be på mina bara knän för att få honom att ens ta en bild med mig. Helt ärligt hade jag tvivlat på om han ens ville se mig igen. Och att se Niall så nervös och förväntansfull fick mig att må dåligt över att jag faktiskt utnyttjade honom till en viss del. Men jag gjorde det för en bra sak intalade jag mig själv fast jag visste mycket väl att det var en stor lögn. 

Det var aldrig okej att utnyttjad någon, inte ens när det handlade om en karriär inom musik. Men det var försent, jag hade gett mig in i leken och nu fick jag leken tåla.

"I'd love to go out with you" Log jag och det leendet han gav mig gjorde mig alldeles varm inombords.

Hur skulle jag någonsin klara av detta?