Lyssna här

Press och stress. Två känslor som följer oss livet ut, dem finns alltid där. I olika situationer och stunder så är det dem två sakerna som får visa att tippa över kanten. Dem får folk att förlora greppet om verkligheten, lycka och framförallt – viljan att leva. Ibland tror man att man klarar allt på egen hand men det är okej att fråga om hjälp. Det är okej att be någon greppa tag om ens hand och hjälpa en, hjälpa en igenom allt som pågår runt omkring en. Men hjälp är inte en självklarhet för alla, för vem ska hjälpa än? Vem ska hjälpa oss som inte har någon vid ens sida?

Jag låg ner på rygg i sängen. Den mjuka madrassen pressades emot min bakre del och jag kände hur min kropp sjönk ner bland dem mjuka tygerna. Jag andades in doften av vanilj och antog att tvättmedlet borde ha något med det att göra. Taket ovanför mig var målat i en enkel vit färg och det var som ett stort vit hål som gav inga tankar eller svar. Det fanns bara där som en stor öppen vit yta. Mina armar låg slappt längs min sida och mitt mörkbruna hår låg utspritt kring min nacke och huvud. Den mörkblåa tröjan jag bar gick längs mina raka former och slutade någonstans vid låren.

Jag hade inte haft lust att fixa mig efter att dans repetitionen varit slut. Istället hade jag slitit på mig första bästa tröja och dragit fram ett par matchande jeans, efter det var det bara att sätta sig i intervjuer i 2timmar och där efter så var det att träffa sång pedagogen. Det var mycket på kort tid och när man äntligen fick vara ifred så tog man verkligen vara på det hela.

Klockan började ticka iväg och om en timme skulle jag träffa Niall. Men fast tiden blev allt mindre så kände jag ingen stress, bara press. För jag hade aldrig varit bra på känslor eller killar. Jag hade svårt att hantera känslor, alla sorters men speciellt kärlek. Orden jag älskar dig hade aldrig slunkit ur min mun. Inte ens till mina föräldrar eller syskon, dem orden var som olärda för mig. Hemma var jag mest med killar kanske för att dem är enklare att förstå. Inget drama eller skitsnack, allt är bara enkelt. Men ingen av dem killarna jag hänger med skulle jag kunna se som en pojkvän, aldrig någonsin. För mig var dem som bröder eller bästavänner men inget annat.

Flertal tankar snurrade runt i mitt huvud. Allt ifrån vad ska jag ha på mig till är det verkligen rätt med hela den här media grejen? Jag gjorde det för att stanna kvar i tävlingen men om jag ändå skulle ingå i ett förhållande så kunde jag försöka. Försöka visa känslor och anstränga mig. Såklart att det inte är rätt men man kan väl inte göra allt rätt i livet, eller hur? Saker kanske inte ens funkade mellan oss men allt jag ville vara att stanna kvar i tävlingen. Jag ville inte återvända till mitt vanliga liv, inte än. Och om Niall kunde få det att hända så var jag villig att ta den risken. Men dem där leendena Niall firade av i min närhet och den där glimten i hans ögon det fick mig sårbar. För hur mycket jag än ville detta så ville jag inte såra någon, jag ville inte bli anledningen till att han inte hade samma leende igen. Någon skulle bli sårad och hur mycket jag än inte ville erkänna det för mig själv så visste jag att det skulle hända.

~

Jag hade allt fått stressa då tiden bara flugit iväg. Då jag insåg att Niall skulle vara här om endast en halvtimme så hade jag varit uppe ur sängen direkt. Den större delen av tiden hade gått åt att ha hittat något som inte såg så uppklätt men samtidigt inte för vardagligt. Efter mycket fram och tillbaka genom min garderob så valde jag ett par lågmidjade jeans i mörkblå och en matchande topp.

Håret fanns inget att göra åt eftersom plattången envisades med att inte fungera och sminket gjorde ingen skillnad. Spegelbilden jag såg framför mig var inte i närheten än vad jag förväntat mig på min första riktiga dejt. Jag såg inte ens fin ut, inte i närheten.

Jag tog ett djupt andetag, tänkte ut samtalsämnen ifall stämningen skulle bli stel och övande in olika leenden. Låter säkert urtöntigt men jag var nervös, otroligt nervös. Första gången vi träffats hade hans kompisar varit där och hållit upp samtalsämnet men nu var det bara vi två. Vad hade han planerat? Helt ärligt vågade jag inte ens gissa. Vanliga killar brukade bjuda med deras flickvänner på bio men Niall var inte en vanlig kille precis. Och skulle vi få vara ifred eller skulle jag få se ett tiotal fula bilder på mig imorgon av paparazzi fotografer var upp till bevis.

Jag kastade en blick över axeln för att ännu en gång inte se så jag glömt något, direkt efter slog jag igen dörren och låste snabbt. Vred om nyckeln ett extra varv och rykte i handtaget för att försäkra mig om att dörren var låst. För att inte komma försent så ökade jag takten genom dem olika korridorerna av hotellet. Heltäckningsmattorna i mörk röda nyanser och guldiga detaljer på väggarna kändes typiskt England. Jag hälsade på några jag kände producenter jag kände igen men försökte fokusera på att ta mig ut. Fast jag bott här i flera veckor tog jag ofta fel på korridorer och dörrar.  

Hissen såg en aning full ut och för att inte tappa tid sprang jag ner för trapparna. När min högra skos skosnöre hade gått upp svor jag lågt för mig själv men fortsatte ner till första våningen. Hotellet vi deltagare bodde i var stort, alldeles för många korridorer, rum och dörrar för mig som bor i en liten lägenhet där hemma. Hotellet lågt centralt och bara några få minuter ifrån tvstudion, danssalen och alla andra byggnader där vi spenderade våra dagar i. Området var en aning folktomt under kvällstid men under dagarna brukade det vara fullt med folk och flera ungdomar utanför hotellet i hopp om autografer samt bild med oss deltagande. Det kändes fortfarande konstigt hur folk ville ha en bild med mig eller att jag skulle signera något, jag var fortfarande bara jag. 

~ 

Jag småsprang ner dem sista trapporna tills jag nådde lobbyn. Lobbyn var ovanligt stor och stilren, fotöljer och soffor fanns för väntande gäster och en öppen ingång till matsalen fanns på höger sida. Färgerna skiftades i rött och svart med lite vitt här och där. Receptionen stod placerad på vänster sida bara några få meter ifrån dubbeldörrarna som ledde in.Det hade börjat mörkna utanför och lyckstolparna fick lysa gatorna i kvällsmörkret. I lobbyn stod flertal nya gäster som väntade på att checka in samt så möttes jag av ett par få tonårs tjejer i 14års åldern och en leende Niall som tog bilder med en av tjejerna.

Mina ögon mötte Nialls och det raka strecket på mina läppar försvann och formades till ett solklart leende. Han log tillbaka och höjde handen i en hälsning, likaså jag. Det blonda håret var en aning ruffsigt och på över kroppen bar han en stilren vit t-shirt med en svart jacka över. Jeansen var i mörkblå färg och skorna vanliga vita sneakers. Jag gick bort emot dem och ställde mig någon meter ifrån. Tjejernas munnar formades till ett stora o:n då dem såg mig och sekunden där efter for den med blont hår ur sig något som fick både mig och Niall att skratta.

”I knew it! Didn't i tell you - they are a couple! Isn't it kind of obvious? That's why he's here!” Sade hon och kastade en blick emot sina vänner som fortfarande såg lika förvånade ut. Ett skratt for ur mig och jag skakade snabbt på huvudet. Jag förväntade mig verkligen inte det här men om jag skulle vara ärlig så var det ganska roligt. Innan hon han säga något mer slängde jag ur mig en snabb förklaring till varför Niall var här. ”No we aren't dating, i promise! We are going to eat dinner as friends” Skrattade jag och Niall instämde med ett sött skratt.

”She friendzoned you, didn't she? I don't get girls these days!” Sade hon snabbt och jag visste om hon var seriöst eller inte men ändå kunde jag inte sluta skratta. Niall som nu vid det här laget hade tagit färdigt med bilder kom och ställde sig bredvid mig och firade av ett brett leende.

”No we are just-” Niall skulle precis förklara för henne att vi var inget mer än vänner då hennes kompis skakade på huvudet och fortsatte babla på. Dem här fansen var verkligen insatta i hans liv, inte karriär utan liv – allt ifrån vänner till kärlek. Tjejerna fortsatte att grilla oss med deras frågor och det var nästan som om varje svar de fick kunde de vända om till något helt annat. Jag gillade ändå deras charm och hur lugna det var, visst hade dem inget att vara uppspelta över när det kom till mig men jag antog att tjejer brukade slänga sig över killar som Niall. 

Jag och Niall växlade förvirrade blickar och vi båda skrattade nervöst. Innan vi gick så ställde jag upp på ett par bilder med tjejerna och signerade ett par skor samt ett mobilskal. Vi sade hejdå  och lade snabbt till att det var trevligt att träffa dem alla. Vi lämnade lobbyn och gick ut. Kvällsluften var en aning kylig och jag övervägde om jag skulle valt en annan jacka. Stora hus omgav oss och bilar körde i full fart förbi, utan att tänka på att övergångställerna visade rött. Jag var fortfarande en aning chockad över det jag hört av dem där tjejerna men jag var tvungen att erkänna att jag inte skrattat så mycket på länge.

Niall och jag fortsatte gå längs gatan emot platsen där han parkerat sin bil. ”I forgot to say hi” Sade jag och log svagt och Niall skrattade. ”Me to. That conversation with the girls, it was kind of funny but weird” Skrattade han och placerade händerna i fickorna på jeansen. Jag instämde med en nickning och ett lätt skratt.  ”So where do you wanna go?” Frågade han och höjde på högra ögonbrynet. Den vita tröjan framhävde den blåa färgen på hans ögon och utan att jag ens märkte det log jag igen. ”I don't know, you choose” Svarade jag och Niall drog fingrarna genom sitt blonda hår innan han svarade. ”What do you say about go to my apartment and hang out? We could have a movie night if you want to?” Föreslog han och jag nickade. ”That's sounds great” svarde jag . Vi stannade till vid platsen där hans bil stod parkerad. Niall fiskade upp bilnyckeln ur fickan och låste upp bilen.

Det hela hade börjat med ett leende och skulle det då också sluta med ett leende? Varför behöver allt glatt ha ett dåligt slut? Och hur kom det sig att det alltid slutade med att någon blir sårad? Efter den dagen bestämde jag mig att jag inte behövde såra Niall för att jag hamnat i den här situationen, jag kunde få till ett lycklig slut. Eller det var det jag hoppades.