Att höra sitt namn ropas upp var helt oväntat och fantastiskt. Rädslan om att åka hem försvann lika snabbt som om någon knäppt med fingrarna och sekunden där efter var mina ögon översvämmade av tårar. När jag stod där uppe på scenen inför alla dessa tusentals människor lovade jag mig själv att jag aldrig någonsin hamna i duell igen och göra vad som en krävs för att inte åka ut. Och fast det var något som är och var svårt att lova sig själv så övertygade jag mig om att jag skulle verkligen ge allt för att lyckas. 

~ 

Solens strålar letade sig igenom rullgardinerna och lyste mig rakt i ansiktet. Jag kände hur mörket som sedan varit för mina ögon försvann och den irriterande solen fick mina ögon att vakna till. När min ögon väl hade öppnats så visste jag att det var helt omöjligt att somna om, för det var helt enkelt så det funkade. En trött suck for ur mig då jag kände hur ljuset lyste upp mina trötta ögon. Rummet som  igår varit alldeles kålsvart var nu ljust som dagen. Jag rullade runt på mage och borrade in mitt ansikte i den mjuka kudden. Pyjamaströjan klibbade emot kroppen och mitt hår luktade hårsprej. Det var för mycket tankar som snurrade runt i mitt huvud och så mycket jag behövde ta igen men jag ville verkligen inte lämna sängen, 5 minuter till lovade jag mig själv. 

 

Mitt huvud värkte som aldrig förr och törsten brände i halsen. Jag antog att det hade någonting med publikens volym under gårdagen och att jag knappt druckit någonting på sista tiden.  Vad var klockan ens? Jag kommer knappt ihåg hur jag tagit mig till sängs igår natt och så fort jag började tänka på kvällen därpå så dyker flertal tankar upp. Lättnaden finns fortfarande kvar och tacksamheten är enorm. Att jag inte åkt ut var så otroligt oväntat och jag kunde inte vara lyckligare att jag fick fortsätta leva min dröm. Jag funderade på att äta något och troligen ta en dusch men jaq var som vanligt för lat för att orka med något av de. 

Direkt efter att programmet varit slut och jag sagt hejdå till Aiden samt lugnat ner mig hade jag pratat en kort stund med min mamma på telefon. Hon var lika överväldigad som jag och att höra hennes röst fick mig att sakna henne mer än någonsin, Jag bad henne att hälsa alla där hemma innan det var dags att gå och någon minut senare hade jag sjunkit ner i sängen och somnat direkt. Min säng hade känns som små fluffiga moln och fast jag hade så mycket adernalin så somnade jag som om någon knäppt med fingrarna.

Men innan jag hade fått sova så hade jag gjort något vore, att säga hejdå till Aiden var så enormt svårt. Jag kom ihåg hur bra vänner vi var ifrån första början och hur vi klängt fast vi varenda så fort vi jobbat färdigt. Alla sena utekvällar, filmkvällar och annat roligt vi gjort tillsammans. Jag hade så enormt mycket fina minnen med han men såklart att tävlingen dragit oss isär, det var väl så det funkade. Men  när alla tagit avstånd och sagt hejdå till han så hade jag dragit mig ut ifrån skuggorna och gett honom en sista kram. Tårarna hade runnit ner längs kinderna och jag hade viskat förlåt ständigt men han hade inte sagt något utan han besvarade kramen lätt med ett iskallt  utryck innan han lämnat rummet. Det värkte i bröstet då scenen spelades upp i nätthinnan, han var sårad över att  jag fått han åka ut. Jag förstod han till en viss del men samtidigt inte. 

Jag drog fingrarna genom mitt oborstade hår som var tovigt pågrund av all dess hårsprej och lockarna var trassliga. Pågrund av min trötthet igår var sminket fortfarande kvar och mascaran nedkletad kring ögonen och kinderna. En gäspning for ur då jag satte mig upp i sängen och slängde benen över sängkanten. Det kalla golvet fick hela min kropp att frysa. Jag begravde mitt ansikte i händerna och försökte samla tankarna. Det halvstora rummet bestod av en säng och garderob. Golvet var täckt av kläder i högar och min resväska tog upp den större delen av rummet. Vägarna var målade i en gulvit nyans och fönstret visade ingen större utsikt utan endast en annan byggnad samt busshållplats. Jag hade verkligen fått den sämsta utsikten av alla. Jag skulle precis resa mig upp då en lätt knakning hördes på dörren.

Jag rynkade pannan och drog snabbt till mig täcket som låg över mina ben. Händerna som täkte mitt ansikte tog jag bort och rätade på ryggen. "Come in" Sade jag så tydligt som möjligt för att inte låta min trötta morgon röst ta över. Sekunden där efter sköts dörren upp och Tyra kom in. Tyra höll koll på hela mitt schema, allt ifrån när jag skulle äta lunch till när jag skulle öva in dansen. Eftersom Gary hade mycket att göra med de andra han var mentor till så var Tyra min personliga assistent. Hon planerade alla mina intervjuer och bekräftade vilka tv och radio program jag skulle medverka i. Utan henne skulle allt vara kaos och helt ärligt hade hon mer koll på mitt schema än jag själv. Tyra var i 30års åldern, en välutbildad och väldigt ödmjuk person så jag kunde inte var mer tacksam med att hon var min assistent. Hon förstod mig också bra och tog väl hand om allt som rörde mig. 

"Hi, wasn't we going to meet up like 3pm?" Frågade jag förvånat och stärkte ut armarna framför mig. Mina ben kändes slöa som spagetti och armarna värkte.  "Let me guess?  You just woke up.  Ellie it's half past 3 but don't start to rush. Gary knew that you would be tired so you have changed time with Julie and now have the evening sessions" Skrattade Tyra men hennes skratt försvann snabbt då hon såg röran i mitt rum och hon skakade lätt på huvudet. Mina ögon spärrades upp då hon nämnde klockslaget och jag kände hur all luft togs ur mig. 

"isn't it obvious?" Sade jag och gjorde en menade gest åt sängen och min pyjamas.  "But for real, It is already halv past 3? Have i been sleeping all day?" Jag kände stressen rinna genom kroppen och snabbt var jag uppe på benen."Why didn't someone wake me up? And i have to practice a lot more this week!" Sade jag kvickt och flertal svordomar for ur mig då jag rev undan högen med kläder för att hitta mina favvojeans som verkade inte hittas någonstans. Jag grävde i högen av träningskläder, t-shirts och shorts men inga jeans fanns där. Just nu är det dessa stunder jag önskar att jag skulle kunna hålla ordning.

Jag behövde verkligen gå vidare den här veckan, det fanns inga mer dueller att stå i - det gick inte. Och om Tyra tänkte låta mig sova större delen av dagen så blev det ingen plats i nästa veckas liveshow. 

"Ellie, we have made some changes in your plan and a very big change that you will probably have very strong opinions about" Mumlade Tyra och väntade på min reaktion. Hon hade vid det här taget vant sig med att jag hade alltid mycket att lägga till i diskutioner.  Min kropp frös till och min blick for snabbt upp emot hennes riktning. Tyra hade satt upp sitt svarta hår i en hästsvans och den lila kavajen samt de mörka jeansen såg väldigt stilrent ut. Men jag var intresserad av hennes klädstil för tillfället utan jag  gav henne en frågande minn. Så många ideér som flög igenom mitt huvud och jag försökte komma på vad de kommit upp med. En ny frisyr? Jag kanske skulle uppträdda någonstans? Nej, då skulle hon inte låta så allvarig och jag skulle troligen inte ha så stora åsikter om. Jag försökte klura på fler olika saker som hon skulle kunna berätta men jag avbröts rätt snabbt av Tyras röst.

"Ellie, sit down so we can talk about this-"  Sade hon pausade sin mening tills jag sjunkit ner i sängen igen. Jag slängde ifrån mig den rosa tröjan jag tänkte ha på mig och fokuserade på vad Tyra skulle säga. Hon hade händerna hängande slappt längs sidorna och fortsatte rikta sin uppmärksamhet kring mig. Den blicken hon gav mig sa något att jag inte skulle gilla det hon snart skulle berätta. "You know that i love and care about you a lot, like you are my own daughter. You are an amazing singer but it's not always enough. You spend all your time on the performances while the other artists do interviews for magazines and tvshows but you have done like 4 interviews during the contest. It makes it difficult for people to understand who you are and it all gives you no personality in their eyes. The voice is not all, attention in media is really important. A lot of the artist's that are still in the competiton is just because they have a charming personality. Maybe it's not fair, but no competion is ever fair. Therefore, me and Gary have come up with an idea, it can change everything in a really good way and it can actually get you into semifinals. This person can change everyting, remember that before you say anything" Sade Tyra med en allvarlig stämma. 

Ingen personlighet? Uppmärksamhet i media? Vad i hela världen hade dem kommit upp med för ide. Min blick som tidigare varit fäst i riktning emot Tyra hade nu vänts ner i golvet. Jag visste att jag inte lagt alls mycket uppmärksamhet på media över huvudtaget. Jag gillade inte tanken att dela med mig av åsikter, tankar och annat - det skärmde mig. Skrämde mig faktiskt så mycket mer än att sjunga inför massvis av folk. Jag hade alltid vetat att media var en stor del av ett liv som en artist, men jag hade aldrig känt mig redo för det. Samtidigt hade jag aldrig förberett mig just för att det var så oväntat att jag tagit mig en så långt in i tävlingen.  Jag skakade av mig det hela och påminde mig om att jag faktiskt var kvar i tävlingen och kunde ändra på det. Det hela handlade om att ta risker och om folk ville se mig mer personlig så skulle dem mer än gärna få se det om det är det som krävs att hålla mig kvar i tävlingen. Om en risk kan ta mig till semifinalerna och ge mig en större chans till ett skivkontrakt, då var det ingen tvekan - eller det var det jag trodde tills förslaget kom fram. 

"Do you know who One Direction are?" Frågade hon försiktigt och ett fnys slank ur mig samtidigt som jag rynkade pannan. "A boyband, right? I saw there performance on MTV music award, the one with curls is really hot. Are they the group that won at brit awards last year?" Svarade jag och försökte förstå vad det här skulle leda till. Jag vet inte om min förklaring om vilka dem var gav så mycket och Tyras minn var en aning oförstående att tolka. Men vad hade dem med min karriär att göra? Och hur i hela världen skulle dem få mig till semifinalen, för inte en chans att jag tänkte sjunga deras låt? No way och jag tror inte en låt av dem gav speciellt mycket publicetet. 

Tyra skrattade och skakade på huvudet. "This is gonna be harder than I thought" Mumlade hon och en suck slank ur henne. "These guys are the biggest in music right now. They have sold millions of records, performed at the biggest arenas and has millions of fans. A small picture of one of them comes out on twitter its takes a few seconds and it's everywhere - just being with them gives you more attention than any interview. Photos, rumors, videos - this is that kind of stuff that papers write about and there we have what you need, attention" Sade hon och jag förstod fortfarande inte, det gick inte ihop helt enkelt. 

"So have i got i right? You mean that I should go and take a picture with One Direction and then everything fixed, because it doesn't feel like any picture can fix my career?" Frågade jag och placerade armarna i kors över bysten. Jag insåg hur min sarkasm tagit över men jag brydde mig inte för detta kändes bara inte seriöst. Det kändes lite väl naivt att lägga allt på några unga killar.  Min blick for ut genom fönstret. Regnet smattrade emot glasrutan och det  påminde faktiskt lite som när man kastar sand emot en väg. De små regndropparna bildade ett suddigt mönster över fönsterutan och det var svårt att se vad som dolde sig bakom det. Jag lät säkert dryg men det var jag inte utan mer förvirrad. Det var så mycket känslor inom mig och en klump av ångest som ständigt växte. Jag visste bara inte hur mycket press jag mer kunde ta.

"Ellie, we want you to date one of the guys in One Direction, Niall"

Och där så var bomben släppt. Det kändes faktiskt som en bomb, fast i mitt huvud. Jag spände ögonen i Tyra och knöt på nävarna. Jag vet inte vaför jag gjorde så men det blev bara så för det här var det sista jag förväntade mig av henne. Hon hade ställt upp för mig under hela min resa och det här är något hon kommer på, jag trodde faktiskt helt ärligt att det fanns en gnutta mer kreavitet i den där hjärnan. 

"Excuse me, what did you just say?"

Det här lät verkligen som en typiskt chick flick med allt för förutsägbara händelser och lite för dålig humor i varannan menning. För det är ingen vanlig person som kommer upp med en sådan ide, eller jo Tyra gör det visst. Hur är det ens möjligt? Ska jag gå fram och be på mina bara knän att han ska dejta mig så jag kan få ett skivkontrakt. Mitt huvud var bara katastrof och jag visste inte vilken fråga jag skulle ställa först. Men innan jag ens hann öppna munnen hade Tyra fortsatt förklara sin ide. 

"Ellie, think of the possibilities. Do you want to get send home or do you want to stay in the competion? You can get what you came here for, a real career in music. All it takes is a few weeks with Niall and then you will never meet him again "Lade Tyra till och jag fortsatte protestera emot hennes förslag. Mina argument var alla det samma och i stil med - är ni helt dumma i huvudet. Tyra fortsatte hålla sin lilla föroläsning och möjligheterna och jag fortsatte skaka på huvudet.

Jag kom hit för min röst och mitt intresse för sång. Och om det inte räckte så visste jag inte vad det skulle krävas. Möjligheterna, tänk på alla dörrar som kan öppnas om du dejtar han. Det värkte att veta hur nära jag kunde vara att inte behöva åka ut, visst så fanns det ingen säkerhet i det hela men chansen var större än något annat. Ett par dejter kunde förändra mitt liv och det var ju bara på låtsas eller hur? Jag försökte säga åt mig själv att hålla kvar vid min första åsikt men alla möjligheter började envisas med att ta över mina tankar.

"But, there is one little problem" Log Tyra och jag riktade min blick emot henne med höjda ögonbryn. "What know? Another horrible suprise?" Frågade jag. "You need to get him fall for you" Jag hann inte ens svara innan hon fortsatta prata om att det var en enkel match med mitt utseende ( vilket utseende visste jag faktiskt inte hon pratade om ) och min 'charmiga' personlighet. 

"I have been working with boy bands in more than 10 years and this is not the first time this happens. I know guys like him, just trust me" Avslutade Tyra snabbt till innan hon kastade en blick på sitt armbandsklocka. "Decide as quickly as possible but I have a meeting in half an hour so I have to go now, see you later love" Sade hon och jag nickade till svar och fortsatte stirra ointresserat upp i taket. 

Ta en chans och gör det bästa av det. Förändra dig själv och om allting blir fel, gör det bästa av det. Prova eller åtminstone försök. Inget behöver gå över styr eller förlångt - allt kanske förblir en oskyldig flirt. 

"Remember that you must be at the dance studio around 6pm" Lade hon till och precis då hon skulle lämna rummet for det ur mig innan jag ens tänk igenom saken. Det var som om mina läppar tänkte och inte min hjärna.

"Tyra wait, i will do it”

Och det är här allt börjar, det är här mina misstag börjar.

~ 

Jag är verkligen dum i huvudet. Hur kunde jag säga ja till detta? Dem två fraserna hade uppreppats ständigt i mitt huvud de senaste 24 timmarna. Så fort Tyra hade gått så hade jag varit tvungen att söka upp denna så kallade Niall Horan. Han var blond och irländsk, så långt hade jag kommit med min research. Jag hade ärligt blivit besviken när jag insåg att Niall inte var brunetten som visst hette Harry Styles, ett bekant namn av någon anledning. Men Niall var  snygg han med och jag gillade färgen på hans ögon men fortfarande var jag en aning nervös över att på något sätt få honom intresserad av mig. Hur får man en kille som kan få vilken tjej som helst? Jag tror helt ärligt att jag mest sagt ja över detta just för att jag var så enormt säker på att detta skulle gå åt helvetet. 

Kvällspasset igår var stressfullt och jag kunde inte koncentrera mig på de alldeles för lätta dansstegen. Jag snubblade, dansade i otakt och sjöng fel - allt blev bara helt fel. Och direkt efter en misslyckad dansträning så hade Tyra klivit in och sagt att imorgon skulle jag visst träffa killarna i One Direction, bra timing. Jag hade inte sagt något utan bara nickat till svar och hållit allt inom mig. Varenda fundering, fråga och alla känslor som ville bubbla över - allt hade jag hållit inom mig. Tyra hade gått igenom under bil resan hem hur jag skulle vara och vad jag skulle säga. Hon sa att det bästa var att vara artig, inte för på men social. Inte så pratsamt att han bli utråkad utan mer som att han inte vill lämna min sida. Jag skulle se till att göra han intresserad av mig och fråga även frågor om honom, inte om hans karriär mer frågor som får han att känna att jag gillar han för den han är. Jag skulle helt enkelt hålla en balans av något slag.

Jag hade begravt mitt ansikte i händerna och försöka få in all dess information, Niall Horan. Ellie och Niall. Det lät som en dålig komedi show. XFactor, Niall, duell, Tyra och hundra fler saker hade snurrat runt i mitt huvud. Men jag tvingade mig att ta ett djupt andetag och övertalade mig själv att inte övertänka allt. Jag skulle väl bara ge det ett försök och som sagt det kanske inte ens funkade. Det här med att vara pratsam hade aldrig varit min grej. Hemma hade jag endast några få vänner men det var aldrig något som bekymrat mig utan jag var mer glad att veta vilka mina riktiga vänner faktiskt var. Men om jag knappt kunde hålla ett grupparbete med personer som jag känt sedan andraklass hur i världen skulle jag kunna hålla en konerversation med Niall Horan.

"How do i look?" Jag avbröt mina egna tankar med en lätt fras. Verkligheten omfamnade mig igen och jag mötte en bild av mig själv i spegeln framför mig. Mitt hår hade jag ändrat ett tiotal gånger men till sist bestämt mig för att ha det utsläppt och endast spreja på lite hår sprej. Mitt smink något mer avancerat och likaså mina kläder. Den svarta klänningen räckte mig till knäna och såg inte för festaktig ut och inte för vardaglig. Jag ville som sagt hålla en balans men eftersom jag aldrig tidigare varit på en sådan slags fest så var jag inte säker på hur man höll en balans.

Ikväll gällde det för ikväll skulle jag träffa killarna i One Direction för första gången och då Niall. Jag var nervös som aldrig förr. Inte ens på min första audtion hade jag känt så här. Mina bästavänner där hemma var killar men när det kom till förhållanden så funkade det inte i mer än någon månad. Om jag knappt kunde klara av att dejta en vanlig kille hur skulle jag då försöka få en världskänd kille att börja gilla mig? Tyra hade verkligen en vildfantasi när det kom till ideér. Natten hade varit sömnlös och jag hade bara försökt fokusera på att tänka igenom vad som skulle hända. Kärlek var inget lätt, det var heller inget som kom påtvingat. Det var inte så att bara för att jag pratade med Niall så skulle han inte få någon thing för mig. Kärlek kom i små små steg och sedan utvecklas till något stort. 

En fest var platsen där allt skulle ske och jag antog att det var mest välkända personer där och sen jag som inte var så välkänd. Jag ogillade hela mingel grejen då man skulle prata med nya personer och hitta gemensamma intressen. Och att dansa var heller inte min grej, jag blev ofta nervös och trampa någon på fötterna. Därför hade jag skipat skoldanserna där hemma och bestämt mig för att spendera kvällarna i soffan, mindre pinsamt och så mycket bekvämare. Jag ville inte kalla mig antisocial för jag kunde prata på hur mycket som helst när jag väl kom någon nära, men jag undvek samtidigt nästan alla typiska sociala sammanhang. En ovanlig kombonation. 

Hur i hela världen hamnade jag ens här? Och vem kom på iden om att få en kille med uppmärksamhet att dejta mig fast jag inte ens gillar honom utan endast för uppmärksamhet så att jag inte behöver åka ur en tävling? Allt var bara för komplicerat. För några månader sen satt jag i sängen och pluggade NO och nu stod jag på en scen och försökte flirta med en pojkbands kille. Jag skrattade åt tanken och tog sedan ett djupt andetag.  Dejta lät fel eftersom det kanske inte ens funkade. Han kanske redan hade en tjej men bara hade ett hemligt förhållande? Tänk om han inte ens gillade mig? Det var så konstigt, hela grejen. Att försöka få en kille på fall för hans uppmärksamhet. Helt ärligt förstod jag inte ett skit av detta utan hängde mest med.

"You look fine!" Sade Tyra och granskade mig innan hon reste sig upp ifrån stolen och rättade till en hårslinga som hamnat fel. Som vanligt hade jag glömt bort omvärlden igen och log svagt då hon svarade på min fråga. "He's going to adore you!" Skrattade hon och jag skakade snabbt på huvudet. Hur kunde hon vara så säker på att det här skulle funka? "How can you be so sure about this?" Frågade jag och placerade huvudet på sned. Tyra var alltid självsäker. Hon hade heller aldrig fel om något och det var därför hon fick alltid ge sin åsikt om vad jag ska på mig, vilken låt jag ska sjunga eller vilka dansteg som ser bäst ut. 

"My love, iv'e been doing this for 10 years, i know this is going to work. Just be yourself" Sade Tyra och firade av ett varmt leende emot mig. "These guys get female attention everyday from fans but - the only thing a famous guy wants is someone who like him for him and not is fame. Act like he is just a normal person and everything will be fine" Hon avslutade menningen och placerade sina händer på mina axlar. "Ellie, i wouldn't do this if i didn't know it would work, so please - trust me" 

Jag visste inte vad som var mer skruvat att Tyra jobbade med detta  eller att hon haft detta jobb i 10år? 10 år med uppdrag som dessa? Nej tack. Jag ville samtidigt tro henne om  att det skulle fungera och det gjorde jag till en viss del. Tyra fick allt att låta så enkelt och hon nämnde bara fördelar och det förvånade mig hur positiv hon var medans jag var motsattsen till det hela. För allt jag kunde tänka på var hur allt skulle gå så fel. Det var som om anledning till varför vi gjorde detta hade lämnat mitt huvud och istället bara fokuserade jag på allt det dåliga som jag antydde skulle hända.

Skärp dig nu Ellie intalade jag mig själv och rätade på ryggen för att improvisera på en kille som var rätt många divisoner över mig. 

~

Jag ville härifrån, nu. Vi hade varit här i 5 minuter och direkt när vi kommit hit hade Tyra gått för att hälsa på flertal personer menads jag letat reda på Nathalie som var nog den enda som jag skulle kunna tänka mig att hänga med för stunden. Nathalie kom jag alltid överens med men det var riktigt jäkla svårt att vara med någon när man känner hur man kommer explodera av nervositet vilken sekund som helst. 

Nathalie och jag pratade på. Hon undevk att nämna Aiden för hon visste mycket väl att jag inte ville prata om honom. Hon försökte istället fråga om vilken låt jag skulle sjunga och om jag skulle ha på mig något speciellt. Jag gillade Nathalie för hon var aldrig påträngade utan väldigt ödmjuk i alla lägen. Vi hälsade på några få som önskade oss lycka till och vi tackade såklart innan vi fortsatte prata med nya människor. Menads Nathalie pratade så stod jag där bredvid och nickade. Om jag knappast kunde prata nu skulle jag nog inte kunna göra det sen, speciellt inte med någon av killarna i One Direction. 

Jag blickade ut över den folkfyllda lokalen. Folk dansade i mitten av lokalen och runt omkring pratade folk i grupper. Ljudnivån var hög och jag gav inga speciella tankar till detaljerna utan försökte fokusera på anledningen till varför jag var här. jag var alltid osäker. Eftersom jag aldrig haft ett riktigt förhållande förstod jag inte hur jag skulle kunna ha ett fejkförhållande, eller ja ett fejkförhållande ifrån ena sidan. Ett förhållande med fördelar lät bättre, mycket bättre.

"Ellie, look there's Louis and Niall from One Direction! Should we say hi?" Frågde Nathalie uppspelt och det var då min blick for genom rummet och jag såg han för första gången på riktigt, framför mig. Det mörkblonda håret var perfekt stylat och den svarta kostymen han bar var väldigt stilren och ett brett leende fanns på hans läppar. Han höll ett glas fyllt med dricka i sin vänstra hand och jag lade märke till att han var längre än jag trott. Killen bredvid som jag antog var Louis sade något och sekunden där efter brast Niall ut i skratt Louis vart brunett, han hade ett fint leende och jag gillade hans kläddstil. Jag betraktade dem på avstånd och kände hur luften drogs ur mig. Niall såg bra ut och jag gillade hans leende, alltid något. Jag kände hur svetten ranns längs ryggraden och händerna svettades. Kom igen Ellie, det är bara att prata. Men vad ska jag prata om? Tyra satt jag skulle agera som han var helt en helt normal kille. Hemstad? Sport? Film? Musik? Det fanns så mycket som snurrade runt i mitt huvud och jag såg hur folk började vända deras blickar emot mig eftersom jag säkert stått i samma position lite för länge.

Innan jag ens hunnit granska klart Niall och hans vän så hade Nathalie greppat tag om min hand och lite diskret tagit sig igenom folkmassan med mig släpande efter sig. "I love them so much! And they are soo cute, i wouldn't mind dating one of them" Fnissade Nathalie och fortsatte prata på menads jag gick ett halvt steg bakom henne. Jag himlade med ögonen åt vad hon sagt och tvingade fram ett ansträngt leende.

Utan att jag visste ordet av det stod vi framför dem. Louis och Niall. Deras ansikten utstrålade skönhet och dem båda log brett emot oss. Jag försökte att inte tänka på vilka dem faktiskt var utan mer att dem var människor precis som jag. Nathalie skulle troligen freaka ut när som helst och det var då jag bestämde mig för att iallafall säga något. 

"Hi, im Ellie and this is my friend Nathalie" Sade jag och firade av ett brett leende emot killarna framför mig. Jag stärkte fram handen först emot Louis för att hälsa. Han gjorde likadant och skakade min hand kort innan han gav Niall en blick som inte gav mig några signaler om hans tankar. "I'm Louis, nice to meet you love" Lade han snabbt till då han insåg att han inte presenterat sig. Louis hår var lika välstylat som Nialls och kostymen han bar satt perfekt kring överkroppen.

"Nice to meet you too" Sade jag varmt och log ett varmt leende innan jag vred på mig en aning för att skaka Nialls hand. Hans perfekta ljusrosa läppar var alldeles för kyssvänliga och dem där ljusblåa ögon var alldeles för enkla att fångas i, fan. Varför skulle det ta några få sekunder och jag hade redan börjat överösa han med komplimanger i mitt huvud. "Ellie" Sade jag mjukt och greppade tag om hans högra hand. "Niall. Huge Fan" Log han och så fort han sagt det sista så spred sig en ljusrosa nyans över mina kinder. Han hade nysst sagt att han är ett stort fan av min musik. Sa han det bara för att vara artig eller menade han det? För om han gjorde det var jag rätt säker på varför Tyra valt just han.  "Oh ehm, thank you" Fick jag snabbt ur mig innan jag bröt ögonkontakten mellan oss och släppte hans hand.

"Niall you got your wish!" 

Ett rop fick oss båda att avbryta det vi nyss sagt och sekunden efter så var en kille med mörkbrunt lockigt hår - Harry, som var även snyggare i verklighten. Han ställde sig bredvid Niall och dunkade han vänskapligt i ryggen. Små smilgroparna trängde sig fram genom kinderna och med  muskulösa kroppen så var han troligen en favorit bland tjejerna. "Nice to meet you Ellie, im Harry. Niall is a huge fan. He never misses you performance on the show and it's nice to finally meet you after hearing him talking about you" Skrattade Harry och jag log blygt tillbaka. "Nice too meet you to and i didn't even expect that anyone of you knew who is was, and thank you a lot " Sade jag med den mjukaste och artigaste stämman jag kunde komma fram med och riktade den sista delen till Niall. Jag kastade en blick emot Niall och såg hur hans kinder hade flammat upp i en röd färg. Han verkade inte vara så bekväm med vad Harry nyss sagt.

Tyra visste vad hon pratade om när det kom till dessa killar. Jag kände mig smickrad och blickade nervöst bort emot Nathalie som var mitt uppe i ett samtal med en tjej i vår ålder. Fan, hon hade lämnat mig. Ett nervöst leende bredde ut sig på mina läppar och försöka fokusera och kanske väcka några gemensamma intressen? Tanken med det här var ju att jag faktiskt skulle få honom intresserad av mig. 

"So where are you from?" Frågade jag och fortsatte le emot de tre killarna som stod framför mig. 

Killarna brast ut i mun på varandra och jag hörde städer ifrån olika delar ifrån England och Nialls hemby ifrån då Irland. 

"And you?" Frågade Niall och mötte mina ögon. "Manschester" Log jag och de nickade emot mig. "So how is it going, are you under a lot of pressure during these last weeks?" Frågade Harry. "Yes, especially when i have been in the bottom two for the the two past weeks, so i really have one last chance or otherwise it's over" Jag försökte låta som om det inte var världens viktigaste sak, men det var svårt för hur mer jag pratade om det så kom verkligheten allt närmare mig. Allt det här kunde vara slut om bara ett ynka dagar. 

"You will make it, England wouln't waste a huge talent like you" Niall blinkade åt mig och mina läppar formades till ett svagt leende. "Thank you" Var det enda jag fick fram genom mina leende läppar.

~

I början så var det mest standard prat som vart man kom ifrån och hur man mådde. Men efter ett tag så släppte denna halvstela stämningen och jag började faktiskt tycka det var kul att prata med dessa killar. Det fick än att skratta, delade flera intressen och det var bara så extremt mycket trevligare än jag någonsin trott att det skulle vara. Jag gillade Niall. Han skrattade mycket, var inte rädd för att säga sin åsikt och absolut inte blyg. Han berömde mig för mitt framträdande och fråga innan jag skulle gå om en bild. Det kändes riktigt gulligt att han frågade om en bild. Jag hade såklart svarat ja och ställt mig näst intill honom medans han slog sin högra arm omkring min midja medans Harry klickade av en bild. 

"You know, are you free during this week? Because if you are i would love to meet up with you and grab a coffee or something. If you want to, i mean" Jag kunde att han började bli en aning nervös och tappade bort orden men jag log bara emot honom innan jag svarade. "I would love to, i really would" Svarade jag och när jag såg hur ett leende bredde ut sig på hans läppar så fylldes mitt hjärta med värme. 

Inte bara att killen hade varit charmig utan det hade faktiskt funkat! Fan, jag behövde börja lyssna allt mer på Tyra. 

---

Förlåt för den sena uppdateringen! Jag försökte skriva färdigt det hela igår men det slutade med att jag gav upp. Helt ärligt så vet jag inte hur många gånger jag ändrat plats, personer, namn och beskrivningar. Det här kapitlet skulle bli speciellt eftersom det här allt börjar men helt ärligt gick det åt skogen. Men hoppas såklart att ni som läser gillar det jag skriver! Kramis 

 

 

 

 

Ibland förstod jag knappt själv hur jag klarade av allt. Pressen som ständigt var på en, hur jag skulle sätta varenda ton, kunna texten på någon ynka timme och ge ett bra svar i en intervju. Allt var så förvirrande men samtidigt så självklart, som när du stirrar ner i det klara havet och sedan tappar en sten och allt blir grumligt och sedan skiftar tillbaka till det klara. X Factor var drömmen för varenda person där ute med sång som intresse. Alla ville ha en karriär inom musikbranschen och X Factor var en av alla dessa vägar till en succeartat framtid. Man fantiserade om hur det skulle vara att få stå där på scenen och uppleva ett riktigt liv som artist.

 

Ifrån min första audtion så har jag utvecklats så otroligt mycket, allt jag har stött på under tävlingens gång går inte att beskriva i ord. Från första början ville jag bara veta om jag var tillräckligt bra eller om jag bara är en i mängden med samma dröm som alla andra. Jag ville veta om jag hade en chans eller om allt jag någonsin drömt om skulle förbli fantasier. Men bland allt jag stött på under tävlingens gång så är det lite jag ångar men sen så finns det en sak, en sak som jag absolut aldrig kommer förlåta mig själv för. Något som jag ständigt tänker och funderar på hur jag ens skulle kunna tänkt den tanken att det var rätt. För jag visste väl ifrån allra första början hur fel det skulle gå men ändå så övertygade jag mig om att ingen skulle bli sårad, men jag hade fel, så jäkla fel.  Jag sårade någon, någon som varit den mest ödmjuka, omtänksammaste och  underbaraste person jag någonsin kommer träffa. Om jag skulle kunna dra tillbaka tiden och ändra det så skulle jag valt att åka ut istället för att såra hans känslor men nu finns det ingen tid att dra tillbaka utan istället väljer jag att berätta allt ifrån första början och jag börjar här:

 

Live Show 9, 2013. England:

 

Vi var 3 kvar på scenen, endast jag, Aiden och Julie. Jag vet inte hur jag hamnade här igen men något sa mig att publiken inte var övertygade om att jag gett mitt allt. Det var knäpp tyst i arenan och spänningen steg för varje liten sekund. Snart skulle vi bara vara två för en av oss skulle vidare och de andra 2 var i duellen. Eftersom Dermot ropade upp namnen i slumpad ordning så visste man aldrig säkert men efter att ha hamnat i duell förra veckan var jag inte allt för säker. Jag kunde inte beskriva känslan inom mig. Det kändes nervöst, spännande men samtidigt som om jag skulle svimma när som helst. Jag hade tänkt igenom vilka chanser jag hade med att få stanna kvar i tävlingen men det var inget min hjärna ville gå djupare i. De som redan gått vidare hade skrikit och visa gråtit av lycka. För tävlingen började närma sig sitt slut och att få ta sig vidare till nästa veckas show blev allt svårare. Men medans allt fler gått vidare så insåg jag att chansen om att jag skulle åka ut blev allt större.

 

Det var alltid så att i mina allraste nervösaste stunder så ignorerade jag allt. Mina tankar flöt in på annat och pressade undan det som skrämde mig. Det var som om jag isolerade mig från omvärlden under dessa sekunder. Jag kunde inte tänka rent utan allt kunde få min uppmärksamhet i mina svagaste stunder, som en stund som denna. Det var en tävling och jag visste om att chansen att lämna fanns där men det var inget som riktigt blev verkligt i mitt huvud tills jag var så nära och allt var framför ögonen på mig.  

 

"The last act who’s save and getting through to next weeks live show is...Julie Collins!” Dermonts ord upprepades om och om igen inom mig. Jag slutade andas och tårarna steg i mina ögon. Duell. Jag skulle stå i duell, igen. För andra gången så skulle jag vara i riskzonen och ännu en gång riskera att åka ut, lämna tävlingen och samtidigt lämna min dröm. Helt ärligt hade jag ingen aning om hur så många tankar kunde flyga igenom mitt huvud på en sådan kort tid men jag ville bara härifrån.  Jag skulle se mina drömmar krossas och troligtvis slitas i tusen delar. Imorgon skulle jag ta tåget hem till Manschester och utan att jag ens hunnit fundera vad som hänt under denna korta period så var det dags att återvända till skolan.

 

Jag vet att jag hade förhastade slutstatser men det var bara så jag var, jag tänkte inte på att vara negativ utan mer realistik för att inte ge mig själv för mycket hopp. För jag visste att när jag väl hade för mycket hopp om något, det var då allt gick åt skogen. 

 

Dermot berättade att vi snart var tillbaka efter en kort reklam paus. Kamerorna riktades snabbt bort och sekunden där efter var Gary vid min sida. Han började prata på om att allt skulle bli okej och frågade ständigt om hur jag mådde. Men inget svar kom ur mig, allt stod stilla. Det var tomt inom mig som ett stort svart håll. Jag kan inte göra det. Att komma ut där på scenen och sjunga kändes som den största utmaningen jag kunde tänka mig.

 

Framför mig pratade publiken högt och visa buade. Mina händer skakade och ögonen blev suddiga. ”Ellie, breathe” Mumlade Gary och placerade händerna på mina axlar och började styra mig bort emot rummet backstage. Jag försökte ta mig fram men mina ben kändes långt ifrån stabila och alla desa tankar tog över. Jag övertänkte allt och alltid och något sa mig att det inte skulle bli någon skillnad denna gång. Min mascara började rinna och klackskorna som var något för höga envisades med ständigt få mig att försöka snubbla. Kamera teamet pratade med varandra och jag kunde höra i bakgrunden hur någon bad en annan att hämta vatten.

 

Jag visste inte vad som hände, jag var förvånad, rädd, arg och framför allt besviken på mig själv. Andas, andas – kom igen Ellie andas upprepade jag för mig själv. Rummet var nästan tomt endast ett par få personer ifrån kamera teamet var i rummet och förberedde för sändning. Det lilla rummet med de ljusa väggarna och för många möbler kändes för första gången otryggt och mörkt. ”Sit down and please breathe” Mumlade Gary och greppet om mina axlar lossnade. Folk säger att det endast är en tävling och att man inte alltid kan vinna. Men när en tävling är din nyckel till dina drömmar så är det svårt att be än lugna ner sig.

 

Han pekade på fåtöljen och jag tvingade mig själv till att sätta mig ner och andas. Det mjuka tyget formade sig perfekt kring min kropp och snabbt var mina ögon stängda. Mitt huvud fylldes med tankar och jag tvingade mig själv att lugna ner mig. Det var svårt att fokusera på något positivt när jag visste att jag skulle troligen få åka hem. ”How is she, is she okay?” Nathalies bekanta röst fyllde mina öron och snabbt öppnades mina ögon igen. Hon satt framför mig på huk med ett stort glass vatten i handen och sekunden hon såg min reaktion så hade hon armarna runt mig. Hennes mörkbruna hår var uppsatt i en hög hästsvans och sminket ifrån hennes framträdande var fortfarande kvar. Klänningen som hon tidigare haft på sig hade bytts ut till ett par bekväma jeans och ett svart linne med fransar. Jag var glad att hon hade gått vidare, hon förtjänade det. Nathalie var verkligen den som aldrig tvivlat på sig själv, varit ödmjuk sedan början av tävlingen och var helt enkelt älskad av alla. 

 

”I can't do this, I'm going to get voted off” Allt brast och tårarna strömmade nu ner för mina kinder. Sminket rann och jag kramade Nathalie allt hårdare. "You will make it, i promise! You are the best singer I've ever known. If anyone can do it, it's you! Come on, I want you to  be here next week so go out there and give them everything!” Sade hon och gav mig en snabb kind puss och jag nickade till svar. ”Take a sip” Lade hon snabbt till och stärkte fram glaset med vattnet.

 

Jag drack en klunk och tvinga ett litet tack kom ur min mun innan jag reste mig ännu en gång upp och mötte Garys blick. Tiden var knapp innan det var dags att få upp på scenen igen så jag bestämde mig för att bara rensa tankarna och skipa allt prat. Såfort jag var på fötterna klappade han mig på axeln innan han ledde mig ur till sidan av scenen. Juryn började ta plats och jag kunde se Aiden på andra sidan scenen. Han såg minst lika nervös ut som jag. Aiden eller jag, någon av oss skulle åka hem. Han kollades inte ens på mig, inget leende eller ögonkontakt för den delen. Det var konstigt att se honom där. Alla hade trott att han skulle gå till final utan några felsteg men ändå så stod han här. Det var längesen vi hade pratat med varandra inte efter det som hände. Jag tvingade mig själv till att pressa bort de tankarna för att tänka på allt skit var det sista som behövdes innan dess. Men något sa mig att om jag gick vidare ikväll så skulle han aldrig prata med mig igen.

 

Scenen var enorm och likaså publik mängden. Rutan bakom scenen visade ett stort X och strålkastarna var lyste upp den pampiga scenen. Louis och Tulisa satt redan bakom bordet vid jurypanelen och jag antog att Nichole var med Aiden eftersom det var hans coach. ”Ellie, take it easy. Pretend that it's your first audtion or is just an extra performance. You don't deserve to be here in the sing-off. Take a deep breath  and good luck!” Sade Gary klappade mig snabbt på axeln innan han leddes bort av kamera teamet och bort till sin plats vid resten av juryn. Jag visste att han hade så mycket mer att säga och peppa mig med men samtidigt så var det inte det jag ville höra. Jag ville bara höra mina egna tankar och ta ett djupt andetag ifred. 

 

”Thank you” Svarade jag kort och försökte tvinga bort alla tårar som ville svämma över mina ögon. Allt gick så snabbt, för snabbt. Det var svårt att ens försöka smälta allt som hände, det gick bara inte. ”We are on in 1 2 3 - Now!" Kamerorna var snabbt igång och riktade emot Dermot som stod med en mikrofon i handen för att presentera Aiden som skulle ut först. Hans hår var tillrufsat och hela hans ansiktsuttryck visade att han var nervös med ändå lyckades han skaka av sig det och såg så självsäker ut där.

 

Ett leende bredde ut sig på hans läppar och dem klarvita tänderna blottades. Aiden tog ett djupt andetag innan han gick bort emot platsen på scenen där han skulle stå. Pulsen ökade och strålkastarna som lyste upp scenen fokuserade nu endast på den punkten där Aiden stod. Dermot kom till sidan av scenen där jag stod och Nichole slängde iväg en sista presentation innan musiken drog igång och han höjde mikrofonen till munnen.

 

Chasing Cars var låten och han träffade varenda ton perfekt, varenda liten ton. Han fick allt se så enkelt ut och felfritt. Låten lät heller inte ett dugg som originalet utan det lät mer som hans alldeles egna låt. Hela framträdandet fick honom att se ut som en riktigt artist. Jag svalde hårt och drog fingrarna genom mitt långa svall. Att samla tankarna var det jag behövde göra men samtidigt så visste jag att det inte spelade någon roll. Sålänge jag gjorde mitt bästa så var det inget jag kunde ändra på. Sekunderna tickade förbi och jag insåg nu att tiden var knapp.  

 

Slutet av sången närmade sig och så fort framträdandet var klart skruvades musiken ned och publiken applåderade för fullt. Om Aiden åkte hem ikväll skulle dessa tjejer som avgudade honom aldrig förlåta mig. Nervositeten växte till en klump i min mage och andningen ökade. Hur skulle jag någonsin kunna klara av detta? Aiden andas ut efter tagit alla dessa höga toner och Dermot gick fram emot honom.

 

”That was an amazing performance, thank you Aiden! Next up is the beautiful Ellie Parker!” Sade Dermot innan han ledde Aiden bort där jag stod. Med skakiga ben och en alldeles för snabb andning stapplade jag mig fram till den punkten där jag skulle vara. Menads Gary presenterade mitt nummer så gav kamera teamet mig en mikrofon och meddelande mig om att det var min tur om 10 sekunder.

 

Så snabbt Gary sagt sitt så började Fix You och jag började sjunga med. Jag hade valt Fix You som min duell låt sedan första början och hållit kvar det under tävlingens gång. Den låten fick alltid mina ögon att tåras och mitt hjärta att krossas. Just den låten innehåll så många minnen och känslor för mig, den kändes personlig. Som om den var skriven till mig. Min röst var en aning oskarp efter mitt utbrott bakom scenen och jag fick anstränga mig för att inte låta hes. Folk var knäpptysta, ingen skrek eller pratade – all uppmärksamhet var riktad emot mig. Jag fortsatte sjunga med så självsäkert som jag kunde samt fira av ett leende. Mina ben skakade under mig och klackskorna kändes som om de skulle brista när som helst. 

 

Jag visste vad jag ville, ifrån allra första början så ville jag stå här inför alla tusentals människor och sjunga, bara sjunga och vara mig själv. Stå på scen med en mikrofon i handen och få låta alla mina känslor förvandlas till toner. Jag ville uppträdda och skapa mig en karriär inom musikbranschen. Men varför stod jag då här? 

 

Var jag inte tillräcklig bra, jobbade jag inte så hårt som jag behövde eller var jag bara helt enkelt ointressant?

 

”And I will try, to fix you”

 

Jag andades ut efter tagit dem allra sista tonerna. Musiken skruvades ned och skrik blandat med applåder ifrån publiken fyllde mina öron. Jag firade av ett leende och tog ett fastare grepp kring mikrofonen i min hand. Bara några meter framför den pampiga scenen satt juryn vid sitt bord, Gary gjorde en snabb tummen upp emot mig och jag försökte avgöra resten av deras minner som inte gav mig något vidare svar om dem gillat framträdandet.

 

Jag hade svårt att kontrollera alla dessa känslor som vällde över mig. Tårar höll på att börja forsa ur mina ögon och jag ville bara gå av scenen och lägga mig ner på marken, sluta ögonen och glömma allt och alla för någon minut. Fast min vilja till självsäkerhet fanns så kände jag mig svag och rädd. Jag ville detta, alldeles för mycket. Att få stanna kvar till nästa vecka och ge allt igen, det var allt jag ville.

 

Jag skakade av all nervositet som fyllde min kropp och leendet på mina läppar blev allt mer ansträngt. Bara några få meter bort stod Dermot med Aiden. Att Aiden var här i duellen var så oväntat för mig och alla andra. Han var favorit bland tonårstjejer och flera tidningar hade chansat på att han skulle vinna, men varför stod han då här? Visst så hade han tappat bort orden under gårdagens framträden men det hindrade väl inte alla småtjejer till att rösta på honom? 

 

”Thank you Ellie that was a lovely performance” Sa Dermot och Aiden tog plats vid min högra sida och Dermot min vänstra. Aiden såg ut att vara mer nervös än jag och hans blonda hår var mer rufsigt en vanligt. Ljuset som tidigare lyst upp scenen var nu en aning mörkare och all uppmärksamhet riktades emot juryn. Dermot sade några sista ord  och önskade oss lycka till innan Louis rätade på sig och kollade på oss båda. Nu var det dags, nu var det dags på att få reda om vems tur det blev att lämna tävlingen.

 

Louis hade sagt flera gånger att han var ett fan av mig men jag skulle inte vara allt för säker. Eftersom det här var min andra gång i duellen så var det nog min tur att lämna tävlingen. Jag kunde lika gärna börja göra mig redo på ett tacktal och avsked. Förra veckan var det värre då var det verkligen som en överraskning. När dem inte ropade upp mitt namn för dem som var vidare tills nästa vecka så brast allt. Tårarna hade svämmat över redan innan uppträdandet och jag gick ut där på scenen och gjorde det mest känslosammaste framträdet jag någonsin gjort.

 

Gary hade varit stöttande efter programmet och tröstat mig då tårarna runnit längs mina kinder. Han hade intalat mig att jag hade haft ett super framträdande och bara för folk inte röstat så betydde det inte att jag var en dålig sångerska.

 

Min verklighet började klarna till då Louis tog ett djupt andetag och då var det dags igen, dags att få reda på om man fick stanna kvar. Dermot meddelade att det nu var upp till domarna att avgöra, Louis först ut. Han rätade på sig och placerade händerna på bordet framför sig innan han öppnade munnen för att berätta vem han ville skicka hem.

 

”Both of you are amazing. Ellie you know that i think you have a really special vocie and that you are truly amazing but you don't believe in yourself. You don't look very happy during your performances and I am starting to think that you are too young to be in this competition and that you don't want it as much. And Aiden, you have always impressed us with your wonderful vocie and charm but you've lost your words and I don't know if you  can handle that  pressure you get every week. You are a good looking lad and teenage girls likes that but this contest isn't just about look good"

 

Det blev tyst för någon sekund innan det första resultatet kom.

 

"I'm sorry but the act im sending home is Aiden”

 

Orden upprepades om och om ige. Det kunde inte vara rätt, han måste sagt fel. Mina händer skakade och jag flämtade till av chock. Folk buade snabbt och tonårs tjejerna brast ut i tårar . Min blick for över till Aiden som såg lika chockad ut som jag, han stirrade ut i tomma intet. Publiken fortsatte att bua och skrika men jag lade inte ner någon ork på det utan kunde fortfarande inte förstå vad som nyss hänt. Jag hade en chans, det fanns en chans. Aiden drog fingrarna genom håret och han nickade emot Louis. Glädje fyllde mig och jag kände hur stämningen steg och mitt hopp ökade.

 

Nichole var nästa att skicka hem någon av oss och eftersom det var Aidens mentor så förstod jag direkt att jag skulle lämna enligt henne. ”Ellie you are truly amazing and I mean it, I really do. But Aiden is my act, I'm so sorry Ellie but you are going home” Nichole log ett medlidande leende emot oss båda och jag kunde höra Aiden häftiga andning bland alla skrik runt omkring oss.

 

Tulisa åsikt betydde allt, hon avgjorde det hela, hon avgjorde min framtid. Det var för mycket tankar och jag kände hur jag skulle kunna kollapsa när som helst. Ljudet, värmen och det som snart skulle avgöras – allt blev för mycket. Jag tog ett djupt andetag och min blick for ner i golvet. Tårarna fyllde mina ögon och jag tvingade mig själv till att titta upp. Gary lade inte ned någon större tid utan sa rätt direkt att Aiden skulle hem och eftersom han är min mentor så förvånades jag inte av det. Tulisa såg allt ifrån avslappnad ut och inte minsta leende syntes på hennes läppar.

 

”Guys, this is so hard for me to decide. Both of you are 2 of my favorites this year and to choose between you is one of the hardest decisions i ever done during this show. Ellie you know that i loved  your first audtion and you continued to impress us during bootcamp. Your audtion was amazing, bootcamp was amazing, judges house was amazing – what happend? Why are you standig here again? There must be a reason and I don't think that reason is your vocie, you are the reason, your personality. You don't get any attention becuse you dont stand out and that's the reason people don't get interested. And Aiden, i have never seen a young guy on this show like you. You make people smile and laugh, your personality is what makes you speciel. Maybe you don't have the most powerful vocie in the competition and as Louis said, with all the pressure you get every week, I don't really know if you can handle it”

 

Mina hjärtslag ökade hastigt och jag knep ihop ögonen, jag ville inte se. Jag ville inte se det som skulle hända. Sekunderna gick, stämningen steg och jag kände hur jag skulle kunna svimma vilken sekund som helst. Bara säg det och få allt att försvinna. Mina händer skakade och benen kändes som gele, gele som smälte långsamt. Folks blickar var riktade emot oss och jag tvingade mig till att kolla bort och ner i marken,allt inte bryta ihop inför kamerorna.

 

”That means that Ellie is through, I'm sorry Aiden but you are going home”

 

HejHej! Det här kommer bli en novellblogg om killarna i det populära pojkbandet One Direction. Såklart hoppas jag att ni gillar det jag skriver och kikar in här lite då och då.