Ibland förstod jag knappt själv hur jag klarade av allt. Pressen som ständigt var på en, hur jag skulle sätta varenda ton, kunna texten på någon ynka timme och ge ett bra svar i en intervju. Allt var så förvirrande men samtidigt så självklart, som när du stirrar ner i det klara havet och sedan tappar en sten och allt blir grumligt och sedan skiftar tillbaka till det klara. X Factor var drömmen för varenda person där ute med sång som intresse. Alla ville ha en karriär inom musikbranschen och X Factor var en av alla dessa vägar till en succeartat framtid. Man fantiserade om hur det skulle vara att få stå där på scenen och uppleva ett riktigt liv som artist.

 

Ifrån min första audtion så har jag utvecklats så otroligt mycket, allt jag har stött på under tävlingens gång går inte att beskriva i ord. Från första början ville jag bara veta om jag var tillräckligt bra eller om jag bara är en i mängden med samma dröm som alla andra. Jag ville veta om jag hade en chans eller om allt jag någonsin drömt om skulle förbli fantasier. Men bland allt jag stött på under tävlingens gång så är det lite jag ångar men sen så finns det en sak, en sak som jag absolut aldrig kommer förlåta mig själv för. Något som jag ständigt tänker och funderar på hur jag ens skulle kunna tänkt den tanken att det var rätt. För jag visste väl ifrån allra första början hur fel det skulle gå men ändå så övertygade jag mig om att ingen skulle bli sårad, men jag hade fel, så jäkla fel.  Jag sårade någon, någon som varit den mest ödmjuka, omtänksammaste och  underbaraste person jag någonsin kommer träffa. Om jag skulle kunna dra tillbaka tiden och ändra det så skulle jag valt att åka ut istället för att såra hans känslor men nu finns det ingen tid att dra tillbaka utan istället väljer jag att berätta allt ifrån första början och jag börjar här:

 

Live Show 9, 2013. England:

 

Vi var 3 kvar på scenen, endast jag, Aiden och Julie. Jag vet inte hur jag hamnade här igen men något sa mig att publiken inte var övertygade om att jag gett mitt allt. Det var knäpp tyst i arenan och spänningen steg för varje liten sekund. Snart skulle vi bara vara två för en av oss skulle vidare och de andra 2 var i duellen. Eftersom Dermot ropade upp namnen i slumpad ordning så visste man aldrig säkert men efter att ha hamnat i duell förra veckan var jag inte allt för säker. Jag kunde inte beskriva känslan inom mig. Det kändes nervöst, spännande men samtidigt som om jag skulle svimma när som helst. Jag hade tänkt igenom vilka chanser jag hade med att få stanna kvar i tävlingen men det var inget min hjärna ville gå djupare i. De som redan gått vidare hade skrikit och visa gråtit av lycka. För tävlingen började närma sig sitt slut och att få ta sig vidare till nästa veckas show blev allt svårare. Men medans allt fler gått vidare så insåg jag att chansen om att jag skulle åka ut blev allt större.

 

Det var alltid så att i mina allraste nervösaste stunder så ignorerade jag allt. Mina tankar flöt in på annat och pressade undan det som skrämde mig. Det var som om jag isolerade mig från omvärlden under dessa sekunder. Jag kunde inte tänka rent utan allt kunde få min uppmärksamhet i mina svagaste stunder, som en stund som denna. Det var en tävling och jag visste om att chansen att lämna fanns där men det var inget som riktigt blev verkligt i mitt huvud tills jag var så nära och allt var framför ögonen på mig.  

 

"The last act who’s save and getting through to next weeks live show is...Julie Collins!” Dermonts ord upprepades om och om igen inom mig. Jag slutade andas och tårarna steg i mina ögon. Duell. Jag skulle stå i duell, igen. För andra gången så skulle jag vara i riskzonen och ännu en gång riskera att åka ut, lämna tävlingen och samtidigt lämna min dröm. Helt ärligt hade jag ingen aning om hur så många tankar kunde flyga igenom mitt huvud på en sådan kort tid men jag ville bara härifrån.  Jag skulle se mina drömmar krossas och troligtvis slitas i tusen delar. Imorgon skulle jag ta tåget hem till Manschester och utan att jag ens hunnit fundera vad som hänt under denna korta period så var det dags att återvända till skolan.

 

Jag vet att jag hade förhastade slutstatser men det var bara så jag var, jag tänkte inte på att vara negativ utan mer realistik för att inte ge mig själv för mycket hopp. För jag visste att när jag väl hade för mycket hopp om något, det var då allt gick åt skogen. 

 

Dermot berättade att vi snart var tillbaka efter en kort reklam paus. Kamerorna riktades snabbt bort och sekunden där efter var Gary vid min sida. Han började prata på om att allt skulle bli okej och frågade ständigt om hur jag mådde. Men inget svar kom ur mig, allt stod stilla. Det var tomt inom mig som ett stort svart håll. Jag kan inte göra det. Att komma ut där på scenen och sjunga kändes som den största utmaningen jag kunde tänka mig.

 

Framför mig pratade publiken högt och visa buade. Mina händer skakade och ögonen blev suddiga. ”Ellie, breathe” Mumlade Gary och placerade händerna på mina axlar och började styra mig bort emot rummet backstage. Jag försökte ta mig fram men mina ben kändes långt ifrån stabila och alla desa tankar tog över. Jag övertänkte allt och alltid och något sa mig att det inte skulle bli någon skillnad denna gång. Min mascara började rinna och klackskorna som var något för höga envisades med ständigt få mig att försöka snubbla. Kamera teamet pratade med varandra och jag kunde höra i bakgrunden hur någon bad en annan att hämta vatten.

 

Jag visste inte vad som hände, jag var förvånad, rädd, arg och framför allt besviken på mig själv. Andas, andas – kom igen Ellie andas upprepade jag för mig själv. Rummet var nästan tomt endast ett par få personer ifrån kamera teamet var i rummet och förberedde för sändning. Det lilla rummet med de ljusa väggarna och för många möbler kändes för första gången otryggt och mörkt. ”Sit down and please breathe” Mumlade Gary och greppet om mina axlar lossnade. Folk säger att det endast är en tävling och att man inte alltid kan vinna. Men när en tävling är din nyckel till dina drömmar så är det svårt att be än lugna ner sig.

 

Han pekade på fåtöljen och jag tvingade mig själv till att sätta mig ner och andas. Det mjuka tyget formade sig perfekt kring min kropp och snabbt var mina ögon stängda. Mitt huvud fylldes med tankar och jag tvingade mig själv att lugna ner mig. Det var svårt att fokusera på något positivt när jag visste att jag skulle troligen få åka hem. ”How is she, is she okay?” Nathalies bekanta röst fyllde mina öron och snabbt öppnades mina ögon igen. Hon satt framför mig på huk med ett stort glass vatten i handen och sekunden hon såg min reaktion så hade hon armarna runt mig. Hennes mörkbruna hår var uppsatt i en hög hästsvans och sminket ifrån hennes framträdande var fortfarande kvar. Klänningen som hon tidigare haft på sig hade bytts ut till ett par bekväma jeans och ett svart linne med fransar. Jag var glad att hon hade gått vidare, hon förtjänade det. Nathalie var verkligen den som aldrig tvivlat på sig själv, varit ödmjuk sedan början av tävlingen och var helt enkelt älskad av alla. 

 

”I can't do this, I'm going to get voted off” Allt brast och tårarna strömmade nu ner för mina kinder. Sminket rann och jag kramade Nathalie allt hårdare. "You will make it, i promise! You are the best singer I've ever known. If anyone can do it, it's you! Come on, I want you to  be here next week so go out there and give them everything!” Sade hon och gav mig en snabb kind puss och jag nickade till svar. ”Take a sip” Lade hon snabbt till och stärkte fram glaset med vattnet.

 

Jag drack en klunk och tvinga ett litet tack kom ur min mun innan jag reste mig ännu en gång upp och mötte Garys blick. Tiden var knapp innan det var dags att få upp på scenen igen så jag bestämde mig för att bara rensa tankarna och skipa allt prat. Såfort jag var på fötterna klappade han mig på axeln innan han ledde mig ur till sidan av scenen. Juryn började ta plats och jag kunde se Aiden på andra sidan scenen. Han såg minst lika nervös ut som jag. Aiden eller jag, någon av oss skulle åka hem. Han kollades inte ens på mig, inget leende eller ögonkontakt för den delen. Det var konstigt att se honom där. Alla hade trott att han skulle gå till final utan några felsteg men ändå så stod han här. Det var längesen vi hade pratat med varandra inte efter det som hände. Jag tvingade mig själv till att pressa bort de tankarna för att tänka på allt skit var det sista som behövdes innan dess. Men något sa mig att om jag gick vidare ikväll så skulle han aldrig prata med mig igen.

 

Scenen var enorm och likaså publik mängden. Rutan bakom scenen visade ett stort X och strålkastarna var lyste upp den pampiga scenen. Louis och Tulisa satt redan bakom bordet vid jurypanelen och jag antog att Nichole var med Aiden eftersom det var hans coach. ”Ellie, take it easy. Pretend that it's your first audtion or is just an extra performance. You don't deserve to be here in the sing-off. Take a deep breath  and good luck!” Sade Gary klappade mig snabbt på axeln innan han leddes bort av kamera teamet och bort till sin plats vid resten av juryn. Jag visste att han hade så mycket mer att säga och peppa mig med men samtidigt så var det inte det jag ville höra. Jag ville bara höra mina egna tankar och ta ett djupt andetag ifred. 

 

”Thank you” Svarade jag kort och försökte tvinga bort alla tårar som ville svämma över mina ögon. Allt gick så snabbt, för snabbt. Det var svårt att ens försöka smälta allt som hände, det gick bara inte. ”We are on in 1 2 3 - Now!" Kamerorna var snabbt igång och riktade emot Dermot som stod med en mikrofon i handen för att presentera Aiden som skulle ut först. Hans hår var tillrufsat och hela hans ansiktsuttryck visade att han var nervös med ändå lyckades han skaka av sig det och såg så självsäker ut där.

 

Ett leende bredde ut sig på hans läppar och dem klarvita tänderna blottades. Aiden tog ett djupt andetag innan han gick bort emot platsen på scenen där han skulle stå. Pulsen ökade och strålkastarna som lyste upp scenen fokuserade nu endast på den punkten där Aiden stod. Dermot kom till sidan av scenen där jag stod och Nichole slängde iväg en sista presentation innan musiken drog igång och han höjde mikrofonen till munnen.

 

Chasing Cars var låten och han träffade varenda ton perfekt, varenda liten ton. Han fick allt se så enkelt ut och felfritt. Låten lät heller inte ett dugg som originalet utan det lät mer som hans alldeles egna låt. Hela framträdandet fick honom att se ut som en riktigt artist. Jag svalde hårt och drog fingrarna genom mitt långa svall. Att samla tankarna var det jag behövde göra men samtidigt så visste jag att det inte spelade någon roll. Sålänge jag gjorde mitt bästa så var det inget jag kunde ändra på. Sekunderna tickade förbi och jag insåg nu att tiden var knapp.  

 

Slutet av sången närmade sig och så fort framträdandet var klart skruvades musiken ned och publiken applåderade för fullt. Om Aiden åkte hem ikväll skulle dessa tjejer som avgudade honom aldrig förlåta mig. Nervositeten växte till en klump i min mage och andningen ökade. Hur skulle jag någonsin kunna klara av detta? Aiden andas ut efter tagit alla dessa höga toner och Dermot gick fram emot honom.

 

”That was an amazing performance, thank you Aiden! Next up is the beautiful Ellie Parker!” Sade Dermot innan han ledde Aiden bort där jag stod. Med skakiga ben och en alldeles för snabb andning stapplade jag mig fram till den punkten där jag skulle vara. Menads Gary presenterade mitt nummer så gav kamera teamet mig en mikrofon och meddelande mig om att det var min tur om 10 sekunder.

 

Så snabbt Gary sagt sitt så började Fix You och jag började sjunga med. Jag hade valt Fix You som min duell låt sedan första början och hållit kvar det under tävlingens gång. Den låten fick alltid mina ögon att tåras och mitt hjärta att krossas. Just den låten innehåll så många minnen och känslor för mig, den kändes personlig. Som om den var skriven till mig. Min röst var en aning oskarp efter mitt utbrott bakom scenen och jag fick anstränga mig för att inte låta hes. Folk var knäpptysta, ingen skrek eller pratade – all uppmärksamhet var riktad emot mig. Jag fortsatte sjunga med så självsäkert som jag kunde samt fira av ett leende. Mina ben skakade under mig och klackskorna kändes som om de skulle brista när som helst. 

 

Jag visste vad jag ville, ifrån allra första början så ville jag stå här inför alla tusentals människor och sjunga, bara sjunga och vara mig själv. Stå på scen med en mikrofon i handen och få låta alla mina känslor förvandlas till toner. Jag ville uppträdda och skapa mig en karriär inom musikbranschen. Men varför stod jag då här? 

 

Var jag inte tillräcklig bra, jobbade jag inte så hårt som jag behövde eller var jag bara helt enkelt ointressant?

 

”And I will try, to fix you”

 

Jag andades ut efter tagit dem allra sista tonerna. Musiken skruvades ned och skrik blandat med applåder ifrån publiken fyllde mina öron. Jag firade av ett leende och tog ett fastare grepp kring mikrofonen i min hand. Bara några meter framför den pampiga scenen satt juryn vid sitt bord, Gary gjorde en snabb tummen upp emot mig och jag försökte avgöra resten av deras minner som inte gav mig något vidare svar om dem gillat framträdandet.

 

Jag hade svårt att kontrollera alla dessa känslor som vällde över mig. Tårar höll på att börja forsa ur mina ögon och jag ville bara gå av scenen och lägga mig ner på marken, sluta ögonen och glömma allt och alla för någon minut. Fast min vilja till självsäkerhet fanns så kände jag mig svag och rädd. Jag ville detta, alldeles för mycket. Att få stanna kvar till nästa vecka och ge allt igen, det var allt jag ville.

 

Jag skakade av all nervositet som fyllde min kropp och leendet på mina läppar blev allt mer ansträngt. Bara några få meter bort stod Dermot med Aiden. Att Aiden var här i duellen var så oväntat för mig och alla andra. Han var favorit bland tonårstjejer och flera tidningar hade chansat på att han skulle vinna, men varför stod han då här? Visst så hade han tappat bort orden under gårdagens framträden men det hindrade väl inte alla småtjejer till att rösta på honom? 

 

”Thank you Ellie that was a lovely performance” Sa Dermot och Aiden tog plats vid min högra sida och Dermot min vänstra. Aiden såg ut att vara mer nervös än jag och hans blonda hår var mer rufsigt en vanligt. Ljuset som tidigare lyst upp scenen var nu en aning mörkare och all uppmärksamhet riktades emot juryn. Dermot sade några sista ord  och önskade oss lycka till innan Louis rätade på sig och kollade på oss båda. Nu var det dags, nu var det dags på att få reda om vems tur det blev att lämna tävlingen.

 

Louis hade sagt flera gånger att han var ett fan av mig men jag skulle inte vara allt för säker. Eftersom det här var min andra gång i duellen så var det nog min tur att lämna tävlingen. Jag kunde lika gärna börja göra mig redo på ett tacktal och avsked. Förra veckan var det värre då var det verkligen som en överraskning. När dem inte ropade upp mitt namn för dem som var vidare tills nästa vecka så brast allt. Tårarna hade svämmat över redan innan uppträdandet och jag gick ut där på scenen och gjorde det mest känslosammaste framträdet jag någonsin gjort.

 

Gary hade varit stöttande efter programmet och tröstat mig då tårarna runnit längs mina kinder. Han hade intalat mig att jag hade haft ett super framträdande och bara för folk inte röstat så betydde det inte att jag var en dålig sångerska.

 

Min verklighet började klarna till då Louis tog ett djupt andetag och då var det dags igen, dags att få reda på om man fick stanna kvar. Dermot meddelade att det nu var upp till domarna att avgöra, Louis först ut. Han rätade på sig och placerade händerna på bordet framför sig innan han öppnade munnen för att berätta vem han ville skicka hem.

 

”Both of you are amazing. Ellie you know that i think you have a really special vocie and that you are truly amazing but you don't believe in yourself. You don't look very happy during your performances and I am starting to think that you are too young to be in this competition and that you don't want it as much. And Aiden, you have always impressed us with your wonderful vocie and charm but you've lost your words and I don't know if you  can handle that  pressure you get every week. You are a good looking lad and teenage girls likes that but this contest isn't just about look good"

 

Det blev tyst för någon sekund innan det första resultatet kom.

 

"I'm sorry but the act im sending home is Aiden”

 

Orden upprepades om och om ige. Det kunde inte vara rätt, han måste sagt fel. Mina händer skakade och jag flämtade till av chock. Folk buade snabbt och tonårs tjejerna brast ut i tårar . Min blick for över till Aiden som såg lika chockad ut som jag, han stirrade ut i tomma intet. Publiken fortsatte att bua och skrika men jag lade inte ner någon ork på det utan kunde fortfarande inte förstå vad som nyss hänt. Jag hade en chans, det fanns en chans. Aiden drog fingrarna genom håret och han nickade emot Louis. Glädje fyllde mig och jag kände hur stämningen steg och mitt hopp ökade.

 

Nichole var nästa att skicka hem någon av oss och eftersom det var Aidens mentor så förstod jag direkt att jag skulle lämna enligt henne. ”Ellie you are truly amazing and I mean it, I really do. But Aiden is my act, I'm so sorry Ellie but you are going home” Nichole log ett medlidande leende emot oss båda och jag kunde höra Aiden häftiga andning bland alla skrik runt omkring oss.

 

Tulisa åsikt betydde allt, hon avgjorde det hela, hon avgjorde min framtid. Det var för mycket tankar och jag kände hur jag skulle kunna kollapsa när som helst. Ljudet, värmen och det som snart skulle avgöras – allt blev för mycket. Jag tog ett djupt andetag och min blick for ner i golvet. Tårarna fyllde mina ögon och jag tvingade mig själv till att titta upp. Gary lade inte ned någon större tid utan sa rätt direkt att Aiden skulle hem och eftersom han är min mentor så förvånades jag inte av det. Tulisa såg allt ifrån avslappnad ut och inte minsta leende syntes på hennes läppar.

 

”Guys, this is so hard for me to decide. Both of you are 2 of my favorites this year and to choose between you is one of the hardest decisions i ever done during this show. Ellie you know that i loved  your first audtion and you continued to impress us during bootcamp. Your audtion was amazing, bootcamp was amazing, judges house was amazing – what happend? Why are you standig here again? There must be a reason and I don't think that reason is your vocie, you are the reason, your personality. You don't get any attention becuse you dont stand out and that's the reason people don't get interested. And Aiden, i have never seen a young guy on this show like you. You make people smile and laugh, your personality is what makes you speciel. Maybe you don't have the most powerful vocie in the competition and as Louis said, with all the pressure you get every week, I don't really know if you can handle it”

 

Mina hjärtslag ökade hastigt och jag knep ihop ögonen, jag ville inte se. Jag ville inte se det som skulle hända. Sekunderna gick, stämningen steg och jag kände hur jag skulle kunna svimma vilken sekund som helst. Bara säg det och få allt att försvinna. Mina händer skakade och benen kändes som gele, gele som smälte långsamt. Folks blickar var riktade emot oss och jag tvingade mig till att kolla bort och ner i marken,allt inte bryta ihop inför kamerorna.

 

”That means that Ellie is through, I'm sorry Aiden but you are going home”