Det var konstigt att stå på scen igen. En annorlunda känsla ifrån tidigare dagar och veckor. Den här gången var jag inte rädd eller nervös utan jag gillade mest läget och log så mycket jag kunde. Så mycket att kinderna värkte efter att ha varit i samma ställning och ögonen sved efter att försökt hålla dem borta ifrån att kisa emot strålkastarna. Jag njöt av publikens ögon riktade emot mig, de gillande blickarna ifrån jury panelen och det jag njöt allra mest var att veta vem som väntade bakom scenen. Niall. Tonerna tog jag som en dans på rosor och likaså dansstegen, inget gick fel. Jag snubblade inte en enda gång och jag kände lyckoruset rinna genom mig. Dessa tre minuter var de bästa någonsin. Jag hade kysst Niall, gjort ett jäkla grymt uppträdande och varenda jury medlem hade bara positiva saker att säga om mig. Det var en nystart, alltihop, en bra nystart för den delen. 

Ifrån den stunden då låten tog slut och juryn applåderade nöjt så visste jag att allt var på rätt väg.

~

”You were amazing out there, so fucking amazing” Viskade Niall i mitt öra när jag till sist staplat mig fram till han som stått bort ifrån alla dessa människor. Han hade ett leende på läpparna som påminde mig om stolthet och jag kunde se hur hans ögon nästan lyste. Jag bet mig försiktigt i underläppen och fortsatte att bara ha mina ögon vid hans. Jag vet inte hur länge vi stod där och bara kollade på varandra. Niall slog en arm runt min midja och drog mig intill honom. Så nära att jag stod emellan hans fötter och kunde känna hans bröstkorg röra sig i takt till hans andning. Under en hel timme stod vi där och lyssnade på de andra artisternas bidrag med medan Niall lekte med mitt hår, kysste min hjässa och masserade min nacke. Folk hade börjat rikta sin uppmärksamhet emot oss och visa riktade mobilerna emot oss, troligen för en bild. Men det var inget som störde mig, inte just nu iallafall.

Niall hade gått ifrån att vara en nyckel till framgång till att bli en trygghet och kanske tillochmed en pojkvän om man nu kunde kalla honom det.

~

Söndag kväll, resultatshowen.

4 Stycken så många deltagare var vi på scenen. 3 Tjejer och en Kille. Julie, Nathalie, James och jag såklart. Alla lika nervösa och spända. Det var ingen som satt säker utan vi alla visste inte vad som väntade eller vems tur det skulle bli att lämna ens dröm. Själv var jag alldeles för nervös. Fast det gick bättre än någonsin igår så var det ingenting som hindrade mig ifrån att förvänta mig det värsta. Svetten klibbade i nacken och benen var alldeles för svaga och jag funderade på hur jag skulle kunna ta mig härifrån. Det var knäpptyst i salen och stämningen blev bara mer spänd. Jag fokuserade på att stirra ner i golvet under mig, allt för inte blir distraherad av publiken framför mig. Dermot stod vid höger sida av scenen med resultaten i handen. Att bara några namn som uttalades på två sekunder kunde förändra allt. Dermot förklarade att ordningen vi deltagare gick vidare var endast slumpens gång.

"The first act that goes through next week's live show is-"

Luften for ur min strupe och jag knep ihop ögonen tills jag spände hela kroppen och det värkte i pannan. Jag knöt ihop händerna och bara väntade in framtiden och namnet som snart skulle uttalas. Sekunderna svepte förbi och plötsligt lades första resultatet fram.

”Ellie, congrats love. You are through to the next week live show”

Orden ekade om och om igen. Mina ben var som fast spikade i golvet och jag blev alldeles slapp i kroppen. Tyngden ifrån axlarna försvann plötsligt och jag kände en våg av lättnad. Mina händer var alldeles skakiga och benen vek sig då jag försökte ta ett steg bort. Tårarna steg i ögonen och jag slog genast handen framför munnen Ett leende pressades fram på mina läppar och jag försökte fortfarande smälta omgivningen. Jag var vidare, allt hårt jobb och alla långa kvällar lönade ut sig till sist. Min blick for över till Nathalie som genast rusat fram för att ge mig en tafatt kram. Jag slog armarna om henne och hon gratulerade mig. Själv visste jag inte vad jag skulle säga eller göra utan ett litet lätt tack lämnade mina läppar. Gary gratulerade mig också och klappade mig lätt på axeln. Han sa att han var stolt över mig och jobbat hårt för det här. Men med den höga ljudvolymen och chocken som övervälde mig så var jag inte riktigt säker på vad som hände eller sas. Något jag var säker på var att jag var så jäkla lycklig, för jag var ett steg närmare ming dröm. Försiktigt staplade jag bort emot den 'zonen' man ställde sig vid när man fått sitt namn uppropat. Mina klackskor kändes ostadigare än någonsin och jag svepte bort tårarna med tummen som bildas vid ögonvrån.

Jag hade lovat mig att inte stå i duell igen, och här var jag – vidare utan någon duell.

Saker var allt påväg att ändra sig. 

Nytt men kort kapitel. Vi får se hur det blir med allt men ska försöka få några kapitel till så ser vi om det blir ett avslut eller inte. Ha det bra och kram!