Lyssna här

Har du någonsin upplevt att verkligheten känns mer som en fantasi eller kanske en film? Du försöker ständigt vakna upp eller leta efter någon slags pause knapp men det går helt enkelt inte, det är inget som stannar upp för det är ingen fantasi eller film. Det tar ett tag att få allt att sjunka in och det blir en lång process med att försöka på något sätt smälta omgivningen och livet man lever. Det kanske bara jag som känt och känner på det sättet, det är bara helt enkelt som om allt är bara så extremt overkligt. Att jag varje vecka uppträder inför en fullsatt arena med människor och säkert flera miljoner som hemma sitter och kollar på mitt uppträdande. Att jag vid 17års åldern har fans, hur folk vill ta en bild med mig och att jag försöker få Niall i One Direction på fall för att kunna få ett skivkontrakt. Som sagt, en långsam process.

Jag vet inte hur länge min blick varit fokuserad vid bilrutan som målade upp de vackra miljön London erbjöd. Bilar i mörka färger och hus i tegelfärg försvann lika snabbt som de kommit. Folk som turistade runt passerade oss och jag kunde inte låta bli att le lite. Jag vet inte varför men jag fylldes med en glad och varm känsla när mina tankar gick djupare in om vad som faktiskt hände för stunden. Det var svårt att smälta allt och ännu svårare att försöka förklara det, att få det i ord och meningar. Himlen hade mörknat men staden såg ändå ljus ut med alla dessa upplysta fönster och lyckstolpar.

Jag såg i ögonvrån hur Nialls uppmärksamhet riktades emot mig och hur ett brett leende lekte på hans läppar. Hans blonda hår hade blivit rufsigt av vinden och den uppknäppta polotröjan visade de vältränade magmuskler som fanns där under. Han var snygg, Tyra hade iallafall riktigt bra smak när det kom till killar, alltid något. Nialls både händer hade ett fast grepp om ratten samtidigt som han kastade en snabb blick på vägen framför oss för att se så han höll ett stabilt avstånd mellan oss och bilen framför.

Sluta Stirra, den frasen dök snabbt upp i mitt huvud och lika snabbt som jag fattat hur odiskret jag var så drog jag snabbt bort blicken. Jag fokuserade på att att inte försöka hålla någon pinsamt ögonkontakt utan mest stänidgt röra blicken samtidigt som jag gjorde allt för att inte börja rodna. Om han bara inte sett men blick och hur jag faktiskt trånat efter honom med min ögon stora som golfbollar, åh jag hade gjort bort mig, rejält. Niall skrattade till och det var nästan som han läst mina tankar eller något i den stilen, men man behövde troligen inte läsa mina tankar för att förstå vad jag tänkte, mitt ansiktsuttryck avslöjade det mesta. Han fortsatte sedan med att koncentrera sig på att köra på rätt väg och i en bra hastighet.

 Det var inte så tyst och stelt som det verkade, utan mer avslappnat. Han hade frågat mig i början om hur det går för mig i tävlingen och hur jag trivs i London. Såna frågor som man började en konerversation med och jag hade följt Tyras råd med att även ställa följd frågor till han om hur han trivdes i London, allt för att inte göra det hela om mig. 

Mitt ifrån ingenstans så började Niall skratta. Det var inget hånskratt utan mer ett glatt och lät skratt. Jag kunde inte låta bli  skratta jag med då jag hörde hans skratt, det hade en effekt att få en själv att skratta, smittsamt helt enkelt. Jag gillade sättet han betede sig på, hur han var så jordnära och avslappnad. Det var inte så jag förväntade mig att en super kändis skulle vara. Men det handlade väl antagligen om att ständigt vara tacksam, hålla båda fötterna på jorden och alltid komma ihåg vart man kommit ifrån. Själv så visste jag inte hur det var att vara så pass känd men XFactor hade visat mig en del av hur det hela var och det var redan tillräckligt svårt med att läsa negativa saker om sig själv och ovanligt att se hur folk tog en bild på en. Det var som en helt ny livstil. 

Mina ögon drogs emot Niall som fortsatte koncentrera sig på att köra. 

”Why are you smiling like that?” Skrattade jag då jag såg Niall svaga leende. Det var inget brett leende eller hånflin, utan mer som om du tänker på ett bra minne och ler lite åt tanken.

Niall insåg att jag iaktog honom och mötte mina ögon innan han svarade på min fråga. Jag tog ett djupt andetag och andades in en söt doft som troligen var Nialls parfym.

”I like the way you look at me like i'm just a normal guy, it sounds so cheesy when i say it out loud-" Han skrattade till och avbröt sig. Utan att jag själv märkt det så hade ett leende letat sig fram på mina läppar och jag kände mig smickrad. "Sometimes it looks like you forget about everything that's happening and that's interesting to me” Fortsatte han med en mjuk stämma och drog sin högra hand genom den blonda kalufsen. Den irländska dialekten var rätt imponerade och samtidigt charmig. Jag kunde heller inte låta bli att hålla kvar mitt leende som blev bredare för varje sekund samtidigt som mina kinder skiftades till en ljusrosa nyans. Han påminde mycket om mina kompisar där hemma och det kändes en aning tryggt att spendera tid med honom, eller den korta tiden vi umgåtts så har det gett mig såna flashbacks ifrån tiden där hemma. Han var ärlig, ödmjuk och avslappnad - exakt som mina vänner där hemma. Fast det bara några veckor sedan jag var hemma kändes det mer som år. Såklart pratades jag vid på telefon eller skype men dem som stod mig allra närmast, annars så var det inte ofta jag hörde vännernas röster. Under hela XFactor resan har mina vänner varit det jag saknat som allra mest och Niall ersatte den saknaden en aning. 

Mörkret som om gav oss fick hans ögon att lysa och jag insåg att jag fortfarande hade svårt att släppa blicken ifrån den ljusblåa nyansen hans ögon hade. Själv hade jag alltid önskat att ha någon riktigt speciell ögonfärg men mina gråblåa fick duga helt enkelt. 

Jag insåg hur tyst jag plötsligt hade blivit och ännu en gång hade mina egna funderingar tagit över. ”Nothing feels real anymore, it feels like everything is some kind of movie. Becuse things like this dosen't happen to pepole like me. Do you know the feeling that every second feels like a dream and you just don't want to wake up?” Mumlade jag samtidigt som min blick for till en grupp unga tjejer i min ålder som vi passerade. För några månader sen gick jag i en liten skola, hade några få vänner och försökte klara mig igenom skolan och nu var jag här, i en bil med Niall i One Direction och deltog i XFactor. Att ett val kan ta en till ett helt nytt liv. Det lät kanske en aning djupt att få fram något sådant med någon man känt en sådan kort tid men ändå så kände jag mig tillräckligt avslappnad till att få ut mina tankar. Jag ville att han skulle få lära känna den 'riktiga mig'.

Niall nickade och förblev tyst. Jag var först orolig att jag sagt något olämpligt men hans blick sa mig bara att han var uppjagad i sina tankar. Jag pressade samman läpparna och lät mina händer placeras vid mitt högra lår.

”I meet so many girls every day and you are the first one that to say something like that” Sade Niall och avbröt tystnaden. Jag log tillbaka som svar och han svängde smidigt in på en folktom gata och körde igenom gatan tills han fann en ledig parkeringsplats. Han gav mig ett brett leende innan han smidigt backade in bilen. Så fort bilen blivit parkerad så vred han på bilnyckeln innan han snabbt drog ut den och bilens motor tystnade.

Han öppnade dörren ut och bilen fylldes med en frisk kvällsluft. Området vi var i hade morderna och nybyggda hus. De höga husen stod nästintill varandra och dyra bilar stod parkerade längs gatan.. Jag greppade tag om handtaget och tryckte ner det och dörren öppnades. För att inte ge honom intrycket att jag var klumpig så försökte jag ta mig ut ur bilen på det mest simidigaste sättet och med de graciösaste stegen jag kunde. Jag misslyckades såklart totalt och såg säkert mer klumpig ut än någonsin och jag kunde lova mig själv att jag skulle snubbla någonstans under kvällen. Min blick for upp emot Niall som väntade på mig med ett leende.  ”Are you coming?” Frågade Niall och  hade fortfarande detta bedårande leende. Jag nickade som svar innan jag svängde runt bilens baksida och klev upp på trottoaren och tog plats bredvid honom.

~

Niall vred om nyckeln till hans lägenhet och sekunden där efter gav dörren till sig ett klickande ljud som meddelade att dörren nu var öppen. Han tryckte ner handtaget och dörren öppnades. Det första som jag såg var en halvlång hall som sedan ledde till ett stort kök som hängde ihop med ett vardagsrum. Lägenheten var stor men fortfarande rimligt stor för någon som lever ensam. Det var väl städad och jag insåg att det inte fanns en enda liten centimeter som bestod av dam utan golven var väl skurade, fönsterna putsade och ingen disk stod vid diskhon - inte det man förväntade sig av en tonårskille. Själv kunde jag knappt laga mat, bäda min säng särskilt snyggt eller hålla minsta lila ordning på kläderna. Det var därför ingen ville spendera tid hemma hos mig eller bo med mig i framtiden. Bakom den gråa soffan fanns ett stort brett fönster som visade den mest fantastiska utsikten över London. Fönstret visade vackra byggnader, kyrkor och andra slags torn. Mina ögon spärrades upp och Niall log bara och bad mig att kliva in. Jag tog ett steg över tröskeln och gjorde snabbt plats för oss båda i den halvtrånga hallen.

Jag hörde hur dörren gick igen bakom oss och kickade av mig skorna lätt. Snabbt placerade jag de fint på ena änden av dörrmattan. Niall gjorde det samma och sekunden där efter hade jag tagit ett steg in i lägenheten och jag kände bara hur mina ögon blev stora som golfbollar.

Lägenheten var en dröm. Med breda fönster som var placerade längst vid väggen fick min uppmärksamhet direkt och jag blickade ut över den utsikten London erbjöd. ”Wow” viskade jag försiktigt och jag kände Nialls leende bakom mig. ”Pretty amazing, right?” Mumlade han och placerade händerna i fickorna på jeansen. ”This apartment is sick” Skrattade jag och min blick for över den enorma tvn, morderna köket, soffan som ser alldeles för bekväm ut och hyllorna med priser.

”I know, it's kind of hard to believe that this is my own house” Skrattade han och gjorde sin väg bort emot den gråa soffan. Han tog plats vid soffans ena knat och lutade sig tillbaka emot ryggstödet samtidigt som han granskade omgivningen. Jag log bara och var fortfarande uppslukad av fönstret och utsikten framför mig. Jag insåg plötsligt hur tyst jag blivit och ännu en gång hade en av dessa stunder då jag tänkte tusen olika saker men inte minsta lila ljud lämnade mina läppar.  ”You are pretty shy. The few times i bring home girls they are talking and asking questions all the time but you are different. You just stand there and smiling to yourself, i like that” Sa han plötsligt och så fort han avslutat meningen vände jag mig hastigt om. Jag höjde frågande på ena ögonbrynet och ett litet fniss lämnade mina läppar. Det var så oväntat att han tyckte det. Killar brukade ofta gilla dessa tjejer som tog för sig, pratade och frågade massvis. Men själv var jag oftast för blyg för att ens öppna munnen och övertänkta varenda rörelse eller andetag. ”You do? I feel like the most awkard person in the whole world.  I can't even have a conversation with people” Skrattade jag och Niall bara log tillbaka.

”You are different from all the other girls. When it met you at the party, you were so calm all the time.” Log Niall och jag skakade på huvudet. "You should have seen me when i left the party, i was freaking out" Skrattade jag och kände hur jag skämdes över mig själv. En minnesbild ifrån bilresan hem letade sig fram i min hjärna och jag kunde nästan se framför mig hur jag pratade på om hur jag gjort bort mig, sagt fel saker och bara varit den personen jag inte ville att han skulle sig mig som. Tyra hade bara klappat mig på axlen samtidigt som hon skrattat och försökt förklara att jag troligen gjort ett strålande intryck. 

Niall fortsatte bevara samma bedårande minn och han fortsatte behålla våran ögonkontakt. Det gick några få sekunder och min blick gled bort emot platsen bredvid han och jag frågade mig själv och jag skulle slå mig ned där eller vänta på någon singal eller att han skulle fråga något. Niall tolkade min blick och han gjorde en vänligt gest att jag skulle slå mig ned bredvid honom. Lättad som jag var, andades jag ut och gjorde min väg bort emot soffan.