Jag försökte att inte tänka den dagen alls. Men såklart misslyckades jag med det rejält, utan det var bara en storm av känslor  och tankar som for genom kroppen. Allt ifrån besvikelse på mig själv och Harry till att vara ständig stressad över allt och inget. Benen kändes svaga, huvudet värkte och just nu ville jag bara få av mig klänningen som fortfarande inte var fullt torr. En lång dusch ville jag ha, en dusch som fick bort känslan av att ha Harrys händer över hela mig. Jag rös av obehag och en bild hur våra läppar pressades emot varandra dök upp i nätthinnan. Ussh. Ussh. Ussh. 

 

Så fort Harry kört iväg med bilen som lättade tygden på axlarna till en liten del och det kändes så skönt att endast höra sina egna andetagen och den lätta vinden. Jag ville bort ifrån hans närhet, röst och allt med han. Timmarna i bilen hade känts som dagar och nätter. Gatan var tom och likaså de parkerade bilarna. De höga husen är många på en sådan liten mark och jag känner genast igen vilket av dem som är Nialls.

 

 

Ett misstag, inget han behöver veta. Jag säger inget och likså för Harry, vi båda håller munnen stängd om gårdagens händesleförlopp. Några timmars sömn och det kommer vara något som jag kan förtränga. Jag intalade mig samma menningar om och om igen. För mig, Niall och Harry - och för tävlingen. Min blick for ner i den gråa trotaren och jag lät armarna falla slappt längs sidorna. Mitt bruna hår var trassligt och flera hårslingor for framför ögonen då vinden träffade mitt halv nedböjda ansikte. Jag bestämde mig för att hälsa på Niall snabbt och få min mobil så jag sedan ursäkta mig så jag kunde komma till hotellet och få någon timmes sömn. I hela mitt liv hade jag pressat undan problem med lögner eller att intala mig själv hur allting skulle bli okej. När det varit som värst av problem hade jag alltid kunnat skratta, prata på som aldrig förr och ha kul men det här var annorlunda. Jag kände mig tom, hemsk och ännu mer hemsk. Det här var anledningen till att relationer var inget för mig. Jag klarade inte ens två veckor med någon så fin som Niall utan att förstöra allt. 

 

Jag behöver skaka av mig allt så jag bestämer mig för att gå kort runt i kvareter och få lite andrum. Personligen hade jag ingen aning om hur jag skulle klara att se Niall i ögon, kyssa han och le emot han som om allt var problem fritt. Jag knep ihop läpparna och spände knytnäven samtidigt som tårarna steg i ögonen. 

 

Fan, fan, fan. 

 

~ 

 

Jag håller inne dörrklockan med tummen i några få sekunder. Tillräckligt länge för att höra den irriterande singnalen på andra sidan dörren och fotsteg som närmade sig. Jag blickar ner i golvet och på mina slitna sneakers som en gång varit vita. Armarna har jag slått slappt i kors över bröstet och de oborstade håret hänger lite hur som helst i nacken. Ett, två, tre.

 

Handtaget vrids om och dörren for upp. Där står han. Leende som når ögonen då våra blickar möts och händerna är placerade i fickorna på de lösa mjukisbyxor som är runt midjan. Håret är ruffsigt som han nyss vaknat och en vit t-shirt täcker över kroppen. Det hugger till i hjärtat över att se han så glad och snabbt ler jag tillgjort tillbaka, allt för att göra Niall glad. För det är allt jag vill, jag vill vara tillräcklig och göra han lycklig. "Hi, i didnt expect you" Log han och sköt upp dörren innan han böjde sig fram för att ge mig en tafatt kram. 

 

Värmen i hans röst och sättet han höll om mig, som om jag var det enda han brydde sig om. Det sved till i hjärtat men jag log, så brett jag kunde. Och när jag besvarade kramen intalade jag mig själv att jag inte kunde förstöra det här. Det som hände skulle bevaras innanför mina läppar och det var samma för Harry, det här skulle bli en hemlighet vi skulle ta med oss till graven.