Kapitel 6 - Lights
2013-05-25 
Jag var förvånad över hur avslappnat läget var. Hur kul vi hade tillsammans och hur alla samtalsämnen fick aldrig ett slut. Det fanns så mycket gemensamt och jag gillade det, jag gillade hur vi hade samma åsikter och humor. Leendet lämnade heller aldrig mina läppar utan Niall fick mig ständigt att skratta. Det fanns inte en minsta sekund som kändes stel utan det var bra. Jag behövde inte tänka igenom vad jag skulle säga ett tiotal gånger innan jag vågade öppna munnen, utan jag kunde slänga ur mig minnen och kommenterar utan att känna mig dömd på minsta sätt. Det var länge sen jag bara hängt med en kompis och varit avslappnad. Mina dagar bestod av stress, träning och sång så det var inte ofta man fick känna sig som en tonåring igen. Jag gillade hur Niall verkade så kontrollerad. Han var inte det minsta lilla stressad, extremt ödmjuk och omtänksam. Man förväntade sig att folks egon skulle vara stora som hus när man var världskändis men han skröt inte alls om sin karriär eller var dryg på något sätt.
Min blick vandrade runt i rummet och jag uppmärksammade mig själv till att lägga märke till varenda liten detalj som gjorde rummet så detaljerad och hemtrevligt. Jag betraktade de fina möblerna med moderna fönster och färger. Om det var Niall själv som inrett sitt hem så hade han gjort ett riktigt bra jobb med att kombinera färger. Det hade snart gått lite mer än en timme sedan vi anlände till Nialls lägenhet och jag var fortfarande lika uppslukad över dröm lägenheten jag befann mig i.
"Favorite moment during XFactor?" Frågade Niall och höjde frågande på högra ögonbrynet. Mina funderingar avbröts och jag återvände ännu en gång till verkligheten jag befann mig i. Jag försökte snabbt koncentrera mig och välja ut den absolut bästa stunden men det fanns för många att dela med sig av. Alla dessa skratt mellan mig och Aiden, första veckans resultat show, när jag snubblade på scenen efter att nyss framträtt och framför allt då Little Mix gästade XFactor. Jag hade varit paff och känslan då vi skulle träffa dem för första gången. Helt ärligt tror jag att jag inte varit så nervös ens till min första audtion. Jag kommer ihåg hur jag sprungit runt i korridoren och varit så stressad över att säga något olämpligt. Alla andra hade bara skrattat åt mitt lilla sammanbrott.
"Meeting Little Mix" Skrattade jag och kände hur minnet av att skaka deras händer dök upp i mitt minne. Så som jag sett ut under den stunden och där efter hade jag inte kunnat återhämtat mig på flera timmar. De andra deltagarna och kamera teamet brukade alltid skoj mobba mig för mitt sammanbrott efter jag träffat dem. Jag var verkligen helt hopplös när det kom till att vara lugn i dem stunderna.
"Big fan?" Frågade han och jag nickade till svar innan jag öppnade munnen igen för att fortsätta historien. "I couldn't breathe normally for hours. I thought that i was going to faint any second, i adore them" Fick jag fram mellan de lätta skratt attackerna som dök fram då minnet av en hysterisk mig dök upp i huvudet. Niall skrattade han med och jag kände hur kinderna hettade till. "So embarrassing" Sade jag och skämdes ännu mer då jag tänkte på hur jag själv skulle reagerat om någon varit så om de träffat mig. Men som sagt, ingen skulle någonsin få det slags utbrottet för att träffa mig för helt ärligt så vet alla ingen kan slå Little Mix i talang eller utseende, dem var helt enkelt perfekta från topp till tå.
"You are probably the last one i would guess to act like that, you are always so damn calm" Skrattade Niall men avbröts då ett plingande ljud ifrom av en sms signal pep till. Han suckade och gav mig ett ursäktande leende innan han fiskade upp mobilen ur jeansfickan. Smidig som han var så lät han fingertopparna glida över toutch-skärmen och sekunden därefter var mobilen igång efter att ha varit i låst läge. Skärmen lyste upp rummet och flertal notiser var över skärmen. Jag lät min blick vandra bort emot fönstret medan Niall läste igenom meddelandet. Det blev en lugn tystnad i några sekunder innan han öppnade munnen. "It's Harry, he forgot his keys here. He wondering if he can come by in 20 minutes and pick them up, is that okay?" Mumlade Niall och mötte min blick då han avslutade frågan.
"Sure, no problem" Svarade jag med en lätt nickning. Jag insåg hur tyst det blev och det enda man kunde höra var vinden utanför som slogs emot träd och fönster. En lampa i taket och en golvlampa lyste upp rummet men det blev inte mycket ljus utan mörkret utifrån tog över en hel del. Nialls blick drogs emot klockan som stod med stora siffror på hans mobils startsida och jag såg nu att tiden hade börjat flyga iväg till hela tio i 8. Han spärrade upp ögonen av förvåning innan han smidigt placerade mobilen i byxfickan innan han ställde sig på benen. "Are you hungry? Or, of course you are, the clock is already half past 7. Im sorry, i forgot the time” Skrattade han och gjorde sin väg bort emot köket. "It's fine" Skrattade jag och slog armarna i kors över bysten.
Jag log mest tillbaka och fick inte ur mig något mer. Mina ben var alldeles stela efter en timme sittande och när jag reste mig upp var jag tvungen att sträcka på mig. Jag placerade mina händer i byxfickan och gick med små graciösa steg bort emot Niall som stod vid diskbänken. Han sträkte sig till en av hyllorna där tiotal konserver, burkar och pappersförpackningar stod ihop klämda. Niall greppade tag om en pappers förpackning i form av en stående rektangel och läste på baksidan av en den beige förpackningen. Jag lutade mig emot köksbänken vid diskbänken. Mina händer placerade jag på varsin sida av min kropp och jag kände hur mitt bakhuvud snuddade vid skåphyllorna över mig.
"So what do you want for dinner?" Han ställde ner den mellanstora förpackningen som han tidigare hållit i sin höger hand. En lätt duns uppstod då paketets botten rörde vid den metallaktiga bänkskivan.
Jag pressade samman mina läppar till ett rakt streck och försökte komma på något enkelt att tillaga. Fast det inte var mer än ett par vänner (eller säger man så om någon man praktiskt taget nyss träffat?) som åt middag tillsammans så ville man väl inte vara för på. Jag var heller inte allt för hungrig så något litet och lätt vore perfekt. Nialls blick var fokuserad vid man och han såg också ut att försöka komma på något.
"Doesn't matter, just something simple" Log jag då jag till sist kommit fram till mitt slutgiltiga svar. "You don't crave that much, do you know that?" Skrattade Niall och stärkte ut sin högra arm emot skåpluckan över sig. Han granskade det fyllda skafferiet och försökte konstatera vad som fanns och inte fanns. "Just something simple" Påminde jag igen och försökte övertala honom att för min del behövdes ingen större matlagning. Niall skrattade åt min kommentar och vände sig emot mig.
"Do you want pancakes? Because that's probaly the only thing i can cook" Frågade Niall med ett avslappnat leende. Jag gillade att han var sig själv med mig och inte drog på hela denna rikemans charmen som visa killar brukade ha. För att vara popstjärna och miljonär så var han väldigt enkel i sin livsstil och såklart ytterst ödmjuk. Jag skrattade åt hans förslag och nickade innan jag svarade. "That sounds perfect"
~
Niall hade vispat ihop de följande ingredienserna som tidigare stått i receptet. Det hade blivit en jämn smet i en kräm färgad nyans med inte en enda klump. Stekpannan hade han nu ställt fram vid spisen och dragit upp värmen till näst högsta graden. Fläkten hade börjat gå igång och fick ifrån sig ett tyst läte. Niall hade sagt åt mig att jag inte behövde göra något men fast jag insisterat att jag kunde hjälpa till så hade han sagt emot med ett leende. Så jag hade istället dragit ut en av de vita stolarna till det mellan stora matbordet och slagit mig ned. Lägenheten var rätt simpel med en stilren inredning, det första man möts av är en liten hall som leder till ett stort vardagsrum som hänger ihop med köket. Så i någonstans där emellan stor köksbordet och om man fortsätter förbi köket möter man Nialls sovrum och badrummet.
Jag granskade Niall som nu tagit fram en svart stekspade ur en av lådorna under diskbänken. Han hällde i smör i stekpannan och greppade tag om stekspaden innan han rörde om så smöret smälte och jämnade ut sig på sidorna. Niall vispade smeten en allra sista gång innan lyfte upp bunken och vinklade den så den jämna smeten rann ut och bredde ut sig i stekpannan. Ett frasande ljud uppstod och Niall började genast städa upp den lilla röran han skapat. Mjöl låg utspritt, några droppar mjölk hade runnit ut över kökslådorna och margarinet hade börjat smälta. Jag skulle erbjudit mig att hjälpa men något sa mig att det sista han skulle ta emot var min hjälp.
Killar brukade alltid vara dem som skulle visa att de kunde ta hand om allt själv. 95% av alla tjejer gillar nog den egenskapen då det blir ständigt omskötta och behandlade som kungafolk, men jag ogillade den grejen då man endast kollade på och av någon anledning fick jag dåligt samvete. Jag ville hjälpa till och agera. Det plingade plötsligt till på dörren och jag väcktes ur min tankar. "Should i open the door?" Frågade jag Niall som såg en aning upptagen ut. Han vände sig hastigt om och mötte min blick. "Yeah, that would great and it's probaly Harry" Log han ursäktande. Jag nickade tillbaka innan jag gjorde min väg bort emot ytterdörren.
Jag gick med raska steg ut i hallen och greppade tag om låset och vred det sedan åt höger. Sekunden där efter klickade dörren till och med min vänstra hand pressade jag ner handtaget så dörren for upp. På andra sidan av tröskeln stod en leende Harry. Han bar en ljusgrå mössa som han sedan vikt upp kanten på, de mörkbruna lockarna sågs inte till utan luggen och några få lockar på varsin sida som hittat sin väg ut. Läpparna var i samma rödrosa nyans och ögonen lös i en stark grön färg, mycket starkare än sist, berodde säkert på ljuset.
"Oh, hi Ellie. Niall didn't say you were here" Sade han förvånat men behöll fortfarande samma självsäkra leende. Han drog bort sin händer som han tidigare placerat i fickorna. Jag tog ett steg bakåt och lät honom få plats i den trånga hallen. Vad skulle jag säga? Räckte det med en hälsning? Eller det kanske var för oartigt? Jag kände hur tiden började flyga iväg och snabbt pressade jag fram första bästa meningen. "Hi, how are you?" Frågade jag en aning blygt men försökte dra på mig ett brett leende men det kändes mer som en grimas. "I'm fine, thanks for asking. You?" Svarade han artigt och jag kände redan hur jag drog ut på hans tid. "I'm great” Svarade jag alldeles för snabbt och drog igång med en följd fråga för att inte få någon stel tystnad. ”So what are you doing this evening?" Svarade jag kvickt men Harry skrattade bara lätt och skakade snabbt på huvudet.
"Not that much. The rest of the guys went out to eat dinner but i didn't feel like joining. So i went here to get my car keys and maybe meet some friends later...Not that fun, so what are you kids up to?" Frågade Harry och skrattade åt den sista kommentaren. Jag skrattade försiktigt och lätt min blick möta hans. "We are cooking, or Niall is cooking because i can't really cook" Log jag och lät mina armar hänga slappt längs min konturer. Harry flinade till och mötte mina ögon vänligt. "So, what is he cooking?" Frågade Harry och pressade samman sina läppar samtidigt som han lät sin tunga glida över sin överläpp, varför kunde Niall inte ha fula kompisar. Skulle vara så mycket enklare att inte behöva prata med någon som varenda tjej trånade efter. Man kunde ju inte låta bli att granska honom lite extra. För han var trots allt snygg, väldigt snygg. "Pancakes" Skrattade jag och Harry skrattade han med och skakade lätt på sitt huvud. "Classy" Mumlade han mellan sitt skratt.
"Sorry for wasting your time, i should probaly get your keys, just give me one second and i will be back" Sade jag snabbt och jag kunde Harry skratta för sig själv. Jag gick med raska steg bort till köket där Niall stod lutad emot skåpluckorna med mobilen i sin i högra hand. Hans ögon for emot mina då han hörde mig komma in i köket. "Harry's keys?" Frågade jag och Niall ryktes ifrån sina tankar och drog på ett vänligt leende innan han stack ner handen i jeansfickan och fiskade upp nyckelknippan. "Here you go, tell him i said hi" Log han och stärkte fram nycklarna emot mig. "I will" Log jag och tog emot nycklarna innan jag snabbt gjorde min väg tillbaka emot hallen. Harry stod kvar i samma position och söta leende. "Here's the key and Niall says hi" Sade jag och han tackade och tog försiktigt nycklarna ifrån min hand. "I hope you guys have a great evening" Han log ett retsamt leende och böjde sig sedan framåt för att ge mig en kram till ett hejdå.
Hans slogs sina armar runt mig i ett vänskapligt sätt och strök sin vänstra hand långsamt längs min ryggrad. Jag visste inte hur jag skulle reagera utan gav honom en lät kram tillbaka. Hans beröring var så annorlunda, så slät och mjuk, alldeles försiktigt. Det var som om jag var en proslinsdocka och han gjorde allt för att inte förstöra mig. Harry snörpte lätt på munnen innan hans grepp lossnade och pressade sina läppar emot min kind för en snabb kindpuss. "So i guess that i will probaly see you around, Ellie" Han sa mitt namn med en sådan mörk och skrovlig röst att jag ville rysa av välbehag, jävlar vilket inflyttande han hade på mig. Med den mörka rösten, gröna ögonen och lockiga håret måste han helt klart haft ett bra försprång på tjejer.
"You will" Log jag och kände hur hans ögon mötte mina. Ett litet flin bredde ut sig på hans läppar innan hans hand sökte sig efter handtaget och pressade upp dörren. "Goodbye Ellie, it was nice meeting you again" Sade Harry innan han smidigt tog ett steg bakom och vips så stod han på andra sidan av tröskeln.
"You too" Svarade jag och firade av ett självsäkert leende och placerade min högra hand i byxfickan.
Harry fortsatte med ett belåtet ansiktsuttryck, något som påminde om seger av någon anledning. Han sköt försiktigt igen dörren och med en lät duns så var alltid tyst igen. Om jag koncentrerade mig kunde jag höra ett plingande i form av ett sms och hur det frasade om pannkakorna som stektes. Jag bestämde mig rätt snabbt med att göra min väg tillbaka till köket och spendera lite mer tid med Niall, för det var ju han jag var här för.
Jag tog ett snabbt steg men stannade sedan upp. Min blick for över axeln och mina ögon fästes vid platsen där Harry nyss stått. Och någonstans under den korta tiden som mina ögon hade fästs vid han, någonstans där insåg jag att Harry Styles skulle allt komplicera mitt liv.
Kanske inte just nu men om det var något som var säkert så var det att han var absolut inte klar med mig.
Hej igen! Kändes som om jag uppdaterade alldeles nyss men det verkar som om dagarna gått för snabbt för mig att hänga med. Men som de allra flesta vet så är det nu alla uppsatser ska in och prov ska skrivas så bloggen får ligga lite i kläm under dessa veckor. Men snart är lov och då lovar jag att uppdateringen blir bättre! Men som ni säkert ser så är min engelska riktigt dålig men jag försöker formulera mig så bra som möjligt men ni ser ju hur det blir, vi kan helt enkelt säga att engelska är mitt absolut sämsta ämne. Men till sist, kramis och ha en fin helg!
Kapitel 5 - Moments
Har du någonsin upplevt att verkligheten känns mer som en fantasi eller kanske en film? Du försöker ständigt vakna upp eller leta efter någon slags pause knapp men det går helt enkelt inte, det är inget som stannar upp för det är ingen fantasi eller film. Det tar ett tag att få allt att sjunka in och det blir en lång process med att försöka på något sätt smälta omgivningen och livet man lever. Det kanske bara jag som känt och känner på det sättet, det är bara helt enkelt som om allt är bara så extremt overkligt. Att jag varje vecka uppträder inför en fullsatt arena med människor och säkert flera miljoner som hemma sitter och kollar på mitt uppträdande. Att jag vid 17års åldern har fans, hur folk vill ta en bild med mig och att jag försöker få Niall i One Direction på fall för att kunna få ett skivkontrakt. Som sagt, en långsam process.
Jag vet inte hur länge min blick varit fokuserad vid bilrutan som målade upp de vackra miljön London erbjöd. Bilar i mörka färger och hus i tegelfärg försvann lika snabbt som de kommit. Folk som turistade runt passerade oss och jag kunde inte låta bli att le lite. Jag vet inte varför men jag fylldes med en glad och varm känsla när mina tankar gick djupare in om vad som faktiskt hände för stunden. Det var svårt att smälta allt och ännu svårare att försöka förklara det, att få det i ord och meningar. Himlen hade mörknat men staden såg ändå ljus ut med alla dessa upplysta fönster och lyckstolpar.
Jag såg i ögonvrån hur Nialls uppmärksamhet riktades emot mig och hur ett brett leende lekte på hans läppar. Hans blonda hår hade blivit rufsigt av vinden och den uppknäppta polotröjan visade de vältränade magmuskler som fanns där under. Han var snygg, Tyra hade iallafall riktigt bra smak när det kom till killar, alltid något. Nialls både händer hade ett fast grepp om ratten samtidigt som han kastade en snabb blick på vägen framför oss för att se så han höll ett stabilt avstånd mellan oss och bilen framför.
Sluta Stirra, den frasen dök snabbt upp i mitt huvud och lika snabbt som jag fattat hur odiskret jag var så drog jag snabbt bort blicken. Jag fokuserade på att att inte försöka hålla någon pinsamt ögonkontakt utan mest stänidgt röra blicken samtidigt som jag gjorde allt för att inte börja rodna. Om han bara inte sett men blick och hur jag faktiskt trånat efter honom med min ögon stora som golfbollar, åh jag hade gjort bort mig, rejält. Niall skrattade till och det var nästan som han läst mina tankar eller något i den stilen, men man behövde troligen inte läsa mina tankar för att förstå vad jag tänkte, mitt ansiktsuttryck avslöjade det mesta. Han fortsatte sedan med att koncentrera sig på att köra på rätt väg och i en bra hastighet.
Det var inte så tyst och stelt som det verkade, utan mer avslappnat. Han hade frågat mig i början om hur det går för mig i tävlingen och hur jag trivs i London. Såna frågor som man började en konerversation med och jag hade följt Tyras råd med att även ställa följd frågor till han om hur han trivdes i London, allt för att inte göra det hela om mig.
Mitt ifrån ingenstans så började Niall skratta. Det var inget hånskratt utan mer ett glatt och lät skratt. Jag kunde inte låta bli skratta jag med då jag hörde hans skratt, det hade en effekt att få en själv att skratta, smittsamt helt enkelt. Jag gillade sättet han betede sig på, hur han var så jordnära och avslappnad. Det var inte så jag förväntade mig att en super kändis skulle vara. Men det handlade väl antagligen om att ständigt vara tacksam, hålla båda fötterna på jorden och alltid komma ihåg vart man kommit ifrån. Själv så visste jag inte hur det var att vara så pass känd men XFactor hade visat mig en del av hur det hela var och det var redan tillräckligt svårt med att läsa negativa saker om sig själv och ovanligt att se hur folk tog en bild på en. Det var som en helt ny livstil.
Mina ögon drogs emot Niall som fortsatte koncentrera sig på att köra.
”Why are you smiling like that?” Skrattade jag då jag såg Niall svaga leende. Det var inget brett leende eller hånflin, utan mer som om du tänker på ett bra minne och ler lite åt tanken.
Niall insåg att jag iaktog honom och mötte mina ögon innan han svarade på min fråga. Jag tog ett djupt andetag och andades in en söt doft som troligen var Nialls parfym.
”I like the way you look at me like i'm just a normal guy, it sounds so cheesy when i say it out loud-" Han skrattade till och avbröt sig. Utan att jag själv märkt det så hade ett leende letat sig fram på mina läppar och jag kände mig smickrad. "Sometimes it looks like you forget about everything that's happening and that's interesting to me” Fortsatte han med en mjuk stämma och drog sin högra hand genom den blonda kalufsen. Den irländska dialekten var rätt imponerade och samtidigt charmig. Jag kunde heller inte låta bli att hålla kvar mitt leende som blev bredare för varje sekund samtidigt som mina kinder skiftades till en ljusrosa nyans. Han påminde mycket om mina kompisar där hemma och det kändes en aning tryggt att spendera tid med honom, eller den korta tiden vi umgåtts så har det gett mig såna flashbacks ifrån tiden där hemma. Han var ärlig, ödmjuk och avslappnad - exakt som mina vänner där hemma. Fast det bara några veckor sedan jag var hemma kändes det mer som år. Såklart pratades jag vid på telefon eller skype men dem som stod mig allra närmast, annars så var det inte ofta jag hörde vännernas röster. Under hela XFactor resan har mina vänner varit det jag saknat som allra mest och Niall ersatte den saknaden en aning.
Mörkret som om gav oss fick hans ögon att lysa och jag insåg att jag fortfarande hade svårt att släppa blicken ifrån den ljusblåa nyansen hans ögon hade. Själv hade jag alltid önskat att ha någon riktigt speciell ögonfärg men mina gråblåa fick duga helt enkelt.
Jag insåg hur tyst jag plötsligt hade blivit och ännu en gång hade mina egna funderingar tagit över. ”Nothing feels real anymore, it feels like everything is some kind of movie. Becuse things like this dosen't happen to pepole like me. Do you know the feeling that every second feels like a dream and you just don't want to wake up?” Mumlade jag samtidigt som min blick for till en grupp unga tjejer i min ålder som vi passerade. För några månader sen gick jag i en liten skola, hade några få vänner och försökte klara mig igenom skolan och nu var jag här, i en bil med Niall i One Direction och deltog i XFactor. Att ett val kan ta en till ett helt nytt liv. Det lät kanske en aning djupt att få fram något sådant med någon man känt en sådan kort tid men ändå så kände jag mig tillräckligt avslappnad till att få ut mina tankar. Jag ville att han skulle få lära känna den 'riktiga mig'.
Niall nickade och förblev tyst. Jag var först orolig att jag sagt något olämpligt men hans blick sa mig bara att han var uppjagad i sina tankar. Jag pressade samman läpparna och lät mina händer placeras vid mitt högra lår.
”I meet so many girls every day and you are the first one that to say something like that” Sade Niall och avbröt tystnaden. Jag log tillbaka som svar och han svängde smidigt in på en folktom gata och körde igenom gatan tills han fann en ledig parkeringsplats. Han gav mig ett brett leende innan han smidigt backade in bilen. Så fort bilen blivit parkerad så vred han på bilnyckeln innan han snabbt drog ut den och bilens motor tystnade.
Han öppnade dörren ut och bilen fylldes med en frisk kvällsluft. Området vi var i hade morderna och nybyggda hus. De höga husen stod nästintill varandra och dyra bilar stod parkerade längs gatan.. Jag greppade tag om handtaget och tryckte ner det och dörren öppnades. För att inte ge honom intrycket att jag var klumpig så försökte jag ta mig ut ur bilen på det mest simidigaste sättet och med de graciösaste stegen jag kunde. Jag misslyckades såklart totalt och såg säkert mer klumpig ut än någonsin och jag kunde lova mig själv att jag skulle snubbla någonstans under kvällen. Min blick for upp emot Niall som väntade på mig med ett leende. ”Are you coming?” Frågade Niall och hade fortfarande detta bedårande leende. Jag nickade som svar innan jag svängde runt bilens baksida och klev upp på trottoaren och tog plats bredvid honom.
~
Niall vred om nyckeln till hans lägenhet och sekunden där efter gav dörren till sig ett klickande ljud som meddelade att dörren nu var öppen. Han tryckte ner handtaget och dörren öppnades. Det första som jag såg var en halvlång hall som sedan ledde till ett stort kök som hängde ihop med ett vardagsrum. Lägenheten var stor men fortfarande rimligt stor för någon som lever ensam. Det var väl städad och jag insåg att det inte fanns en enda liten centimeter som bestod av dam utan golven var väl skurade, fönsterna putsade och ingen disk stod vid diskhon - inte det man förväntade sig av en tonårskille. Själv kunde jag knappt laga mat, bäda min säng särskilt snyggt eller hålla minsta lila ordning på kläderna. Det var därför ingen ville spendera tid hemma hos mig eller bo med mig i framtiden. Bakom den gråa soffan fanns ett stort brett fönster som visade den mest fantastiska utsikten över London. Fönstret visade vackra byggnader, kyrkor och andra slags torn. Mina ögon spärrades upp och Niall log bara och bad mig att kliva in. Jag tog ett steg över tröskeln och gjorde snabbt plats för oss båda i den halvtrånga hallen.
Jag hörde hur dörren gick igen bakom oss och kickade av mig skorna lätt. Snabbt placerade jag de fint på ena änden av dörrmattan. Niall gjorde det samma och sekunden där efter hade jag tagit ett steg in i lägenheten och jag kände bara hur mina ögon blev stora som golfbollar.
Lägenheten var en dröm. Med breda fönster som var placerade längst vid väggen fick min uppmärksamhet direkt och jag blickade ut över den utsikten London erbjöd. ”Wow” viskade jag försiktigt och jag kände Nialls leende bakom mig. ”Pretty amazing, right?” Mumlade han och placerade händerna i fickorna på jeansen. ”This apartment is sick” Skrattade jag och min blick for över den enorma tvn, morderna köket, soffan som ser alldeles för bekväm ut och hyllorna med priser.
”I know, it's kind of hard to believe that this is my own house” Skrattade han och gjorde sin väg bort emot den gråa soffan. Han tog plats vid soffans ena knat och lutade sig tillbaka emot ryggstödet samtidigt som han granskade omgivningen. Jag log bara och var fortfarande uppslukad av fönstret och utsikten framför mig. Jag insåg plötsligt hur tyst jag blivit och ännu en gång hade en av dessa stunder då jag tänkte tusen olika saker men inte minsta lila ljud lämnade mina läppar. ”You are pretty shy. The few times i bring home girls they are talking and asking questions all the time but you are different. You just stand there and smiling to yourself, i like that” Sa han plötsligt och så fort han avslutat meningen vände jag mig hastigt om. Jag höjde frågande på ena ögonbrynet och ett litet fniss lämnade mina läppar. Det var så oväntat att han tyckte det. Killar brukade ofta gilla dessa tjejer som tog för sig, pratade och frågade massvis. Men själv var jag oftast för blyg för att ens öppna munnen och övertänkta varenda rörelse eller andetag. ”You do? I feel like the most awkard person in the whole world. I can't even have a conversation with people” Skrattade jag och Niall bara log tillbaka.
”You are different from all the other girls. When it met you at the party, you were so calm all the time.” Log Niall och jag skakade på huvudet. "You should have seen me when i left the party, i was freaking out" Skrattade jag och kände hur jag skämdes över mig själv. En minnesbild ifrån bilresan hem letade sig fram i min hjärna och jag kunde nästan se framför mig hur jag pratade på om hur jag gjort bort mig, sagt fel saker och bara varit den personen jag inte ville att han skulle sig mig som. Tyra hade bara klappat mig på axlen samtidigt som hon skrattat och försökt förklara att jag troligen gjort ett strålande intryck.
Niall fortsatte bevara samma bedårande minn och han fortsatte behålla våran ögonkontakt. Det gick några få sekunder och min blick gled bort emot platsen bredvid han och jag frågade mig själv och jag skulle slå mig ned där eller vänta på någon singal eller att han skulle fråga något. Niall tolkade min blick och han gjorde en vänligt gest att jag skulle slå mig ned bredvid honom. Lättad som jag var, andades jag ut och gjorde min väg bort emot soffan.
One Shot - On Your Own
Rummet var släckt, inte en enda lampa var tänd och det enda som gav lite ljus var det breda fönstret som var placerad vid höger sida av sängen. Ut genom fönstret målades höga byggnader upp, rader av parkerade bilar och folk som njöt av nattlivet London erbjöd. Men själv njöt jag inte alls av att vara uppe vid den här tiden men något sa mig att jag inte skulle få mycket mer sömn inatt. Jag kunde inte slappna av, det gick bara inte. Så fort ögonen sjunkit ihop och mörkret omgav mig så kändes det som om jag skulle somna men sedan var det något som sa att det var dags att öppna ögonen, sedan låg jag där igen och stirrade upp i taket. Timme efter timme hade tickat förbi och alla möjliga tankar hade kommit upp i mitt huvud, så mycket som jag tänkt på så trodde jag nästan att det inte fanns något mer att tänka på. Inget kändes bra ikväll, det var alldeles för kallt utan hans varma kropp vid min sida, kudden var inte lika mysig som att ha mitt huvud placerat på hans bröst och sängen var helt enkelt alldeles för obekväm utan att dela den med han.
Jag la mig på sida i den alldeles för tomma sängen och vred täcket allt tätare kring min kropp. Min blick for ut genom fönstret och jag granskade de fönster som var tända och dem få människorna som staplade runt på gatorna. Jag hade alltid drömt om att få bo högt upp i en storstad och helt ärligt hade det inte funnits i mina vildaste drömmar att få bo här. Att få bo i en vindsvånin med franska dörrar, breda fönster och lyxigt kök. Men det kändes inte lika roligt att bo här, inte när jag bodde här ensam. För det här var den 65 dagen som jag inte blev väckt med en puss på pannan eller åt middag tillsammans med Harry. Det var timmar av ensamhet och saknad. Min hand strök över hans sida av sängen och jag svalde hårt för att hålla tårarna tillbaka. Ibland frågar jag mig själv varför jag inte vant mig. För det här var inte de första månaderna utan honom och antagligen inte de sista.
Jag kände hur vätskan steg i ögonen och hur tårarna trängde sig fram ur tårkanalerna, mina läppar pressades till ett streck och saknaden i bröstet växte. Jag tog ett djupt andetag och tvingade mig till att inte gråta igen. Mitt ansikte flammade till en röd nyans runt kinderna och en liten salt tår rann ner längs mina kinder. Jag drog bak sidan av handen över kinden, knep ihop ögonen och andades sedan ut. Det var jobbigt, det visste jag men att gråta skulle inte förändra allt, eller hur? Snart kände jag hur min vanliga hudton återvände och jag andes ut igen.
Men som sagt, 65 dagen utan Harry. Det hade varit dagar utan hans kyssar, söta konversationer, närvaro och höra hans andetag. För Harry var inte här, han var 7 timmar bort i USA och uppträdde på utsålda konserter, njöt av den varma Kalifornien värmen och flörtade med amerikanska tjejer. Det sista var inte sann, eller jag hoppades iallafall inte det. Jag himlade med ögonen för mig själv och rullade runt så jag nu låg på rygg. Min blick for upp i taket och jag försökte tvinga fram tröttheten ur mig men det funkade bara inte. Jag ville ha han bredvid mig, jag ville känna hans andetag över min hals och hans beskyddande arm runt min midja. Jag ville att han skulle kyssa min hals, skratta åt och med mig, viska hur mycket han älskar mig och bara få känna hans närvaro.
Hur mycket kunde man sakna en person egentligen? Jag räknade ner dagar och timmar tills vi skulle vara tillsammans igen, för jag visste att jag inte klarade av att vara ifrån honom mer. 65 dagar var inte mycket i andras ögon och öron men när dem där 65 dagarna väl kom så var det jobbigare än vad man tror. I början av vårat förhållande kunde han resa iväg i hela 6 månader innan vi sågs igen. Det hade varit nätter av telefon samtal då jag grät menads han tröstade mig. Jag hade saknat honom, sett alla dessa kommentarer om hur jag inte tillräcklig för honom och allt blev bara för mycket. Jag kunde knappt höra hans röst utan att känna hur mitt hjärta slets till små bitar, för det gjorde helt enkelt så jäkla ont. Känslan att vara bort ifrån den du bryr dig och älskar allra mest och att veta hur någon som är så mycket mer perfekt än dig kan dyka upp och vilja ha honom, det svider. För mig var det fortfarande omöjligt att höra Harry säga att jag var vacker, för det gick inte, jag var inte vacker. Han kunde få en så mycket finare, samlare och sötare tjej än mig men ändå valde hade han valt mig. Det fanns inte på världskartan att någon som han ville ha mig. För har alltid varit den tjejen som alltid är andrahandsvalet, jag finns där när nummer ett inte är tillgänglig.
Det som var allra smärtsammast var att säga hejdå innan det var dags för honom att bege sig iväg. Jag skulle alltid hålla om honom och några sekunder innan det var dags att gå hade jag känt ur mina tårar praktiskt taget sprutat ut. Man skulle säga att jag inte gjorde det mycket enklare för honom när jag stod där med ett järngrepp om hans nacke samtidigt som jag grät. Scenerna spelades upp i mitt huvud och varenda beröring var fortfarande lika levande. Jag kunde se det framför mig, hur jag borrat in mitt ansikte i hans hoodie och andas in den söta parfym doften han alltid bar. Mina armar hade fortfarande det där greppet kring hans nacke och jag stod på hans fötter för att nå upp till hans läppar. Harry brukade själv alltid ha sina beskyddande armar kring min midja menads han begravt sitt ansikte i mitt hårsvall. Vi skulle kunna stått så i timmar och bara känna varandras närhet. Jag tog ett djupt andetag och lätt mitt huvud sjunka ner i den mjuka kudden, 55 dagar kvar sen skulle han vara hemma igen och då skulle allt vara bra igen. Mer hann jag inte tänka innan tröttheten tog över och mina ögonlock började sjunka ihop, därefter föll jag ner i djup sömn och söta drömmar om Harry.
I USA/L.A
Harry svalde hårt och kastade en blick ut över rummet. Lampan var släckt och gardinerna var fördragna och hindrade solen till att fylla det mörka rummet med ljus. Men Harry var helt ointressreda av om det var ljust eller inte. Om han skulle vara ärlig så visste han inte ens vilken dag eller månad det var. För det enda han kunde tänka på var henne och hur mycket han saknade henne. Just nu ville han inget annat än att packa ihop alla grejerna och lämna soliga LA för kalla England, för i England väntade något bättre än allt. Turnen, musiken, bandet - inget spelade längre någon roll. Eller såklart det gjorde men han visste inte hur han skulle njuta av det. Det fanns inget att njuta av när ensamheten tog över.
Hon dök ständigt upp i hans tankar och hon vägrade lämna. Han kunde inte sluta med att komma ihåg känslan att vara i hennes närhet, Y/N närhet. Det kändes som rätt slag i magen att tänka hennes namn. Han kunde inte beskriva känslan. Scenerna då de sa hejdå spelades upp i Harrys huvud och allt kändes så verkligt. Plötsligt var det som om de stod där på flygplatsen med hennes tunna kropp i hans armar. Han kunde nästan föreställa sig hur hennes shampo luktar och materialet på den ljusrosa koftan hon bar då de sa hejdå sist. Det var som en välskriven bok med tusentals detaljer och han kunde komma ihåg varenda en. När det var som värst kunde Harry ibland blicka tillbaka på alla dessa minnen. Allt ifrån första kyssen till när de flyttade in tillsammans. Men när alla dessa lyckliga händelser spelats upp i hans minne återvände han till sitt kalla och ensams hotellrum. Att behöva känna såhär var varje dag var något som han visste skulle en dag gå över gränsen. Det skulle inte alltid funka på det här viset, en dag skulle hon få nog och likaså han.
Han visste att hon ständigt sa att allt var okej men innerstinne visste han hur hon grät sig till sömns av saknad. Helg ärligt visste Harry inte själv varför det var så här. Varför han kände sig orolig, rädd och en jäkla massa saknad så fort som hennes namn dök upp. De skulle snart ses igen men ändå lugnade det honom inte. Allt var bara kört. Kärleken var verkligen hemsk, speciellt just nu. Han insåg att mobilen i hans hand höll på att krossa och lossade sin knutna näves grepp. En notis dök istället upp och lyste upp skärmen. Mobilen fyllde rummet med ljus och Harrys uppmärksamhet drogs till den digitala klockan som påminde honom om tidszonerna.
Han kände hur greppet om moblien lossnade och föll ur hans hand och med en lätt duns så låg den på golvet. På utsidan kunde han le men insidan visade allt annat än ett leende. De mörkbruna lockarna föll framför hans ögon då han begravde ansikte i händerna. Det tog inte lång tid innan han insåg hur små salta tårar föll ner för hans kinder och det var då han insåg - det här var det sista han gjorde utan henne. Det funkade inte längre och allt med turne och skivor var det sista han ville.
"I cant do this anymore" Viskade han för sig själv.
Harry skulle hem och lägga karriären bakom sig för hur mycket han än älskade musik och sina 4 bandmedlemar så kunde han inte fortsätta låstas att allt funkade. 55 dagar utan henne och sedan skulle de aldrig skiljas åt.
~
55 dagar senare
Jag hade aldrig gillat flygplatser, folk var alltid så stressade och all dess trängsel. Och att sedan veta hur man kommer snart befinna sig flera tusen meter upp i luften, det är skrämmande. Såklart skulle jag inte åka iväg, tusen meter upp - jag skulle göra något ännu bättre. Jag skulle träffa Harry. Dagarna hade flugit iväg och blivit allt mindre, jag gjorde allt för att inte övertänka saker och höll mig sysselsatt ständigt. Men det var mer när kvällen kom som allt började kännas ensamt. Dagarna hade spenderats på jobbet, ett litet café i centrala London där vi serverar blaskigt kaffe och sega bakverk. Men kvällarna var alltid lika ensamma i lägenheten. Visst så fick tvns ljud mig att inte känna mig så ensam och ibland kunde till och med en kompis komma förbi men när de stunderna var över så var jag där igen, i ensamheten.
Jag insåg hur jag blivit uppslukad av mina funderingar och när högtalarna på den folkfyllda flygplatsen ropade ut att planet ifrån L.A hade landat så försvann alla tankar om jobb, trängsel och ensamhet. Jag blickade ut över den stora centralen. Ytan var öppen och folk gick runt med resväskor, pass och flygbiljetter som skulle ta dem här ifrån. Olika tv skärmar fanns placerade som visade då flyg avgick och anlände. Jag höll händerna i fickorna på de blekta jeansen då min blick fäste vid tre tonårstjejer som hade haft deras ögon på mig ett bra dag nu. Jag log lite svagt och så fort dem såg att jag upptäckt hur jag sett deras blickar vände dem snabbt bort.
Harry befann sig nu på samma mark som mig och om bar några minuter skulle han vara här, bredvid mig.
Jag tror jag inte riktigt förstod hur nära det var tills vi skulle ses igen. Såklart var jag lika nervös, fast ändå så var det ju Harry, samma gamla Harry. Killen jag älskar och killen som älskar mig. Jag pressade ihop läpparna till ett rakt streck och försökte hålla mig sysselsatt i tankarna. Jag ville bara isolera mig ifrån vad som skulle hända och bara skipa hela det här om att vara nervös, jag ville uppleva den lyckliga stunden. Den stunden då han håller mig sin famn Vi brukade inte prata så mycket i telefon då han var ute och reste, mest för vi båda visste att jag inte kunde hantera att höra hans röst. Det blir för mycket, för mycket saknad...
Jag avbröt mina tankar och hoppade till då jag kände hur en arm slogs runt min midja och ett par läppar pressades emot min hals. Min kropp frös till is och men mitt hjärta började bara slå allt snabbare. Mina axlar sjönk ihop och armarna blev alldeles slappa. Känslan av lycka bubblade upp inom mig och kände hur ett lättat andetag for ur mig. Jag andades in den bekanta doften och snabbt snodde jag runt i hans varma beskyddande famn. Leendet som sprack upp på mina läppar då jag såg hans bekanta ansikte var obeskrivligt. Ögonen lyste den där grågröna färgen och de mörkbruna lockarna hade trasslat in sig i varandra men han såg fortfarande lika perfekt ut. Tårarna steg i ögonen då Harrys ögon mötte mina. Leendet på hans läppar blev allt bredare så jag kunde se de perfekta vita tänderna skymta fram. Hans vänstra hand förflyttade han upp till min korsrygg och pressade mig allt närmare hans kropp. Mitt huvud föll tills hans bröst samtidigt som jag kände hur hans fingrar lekte mitt hårsvall och hans läppar placerades emot min panna. Jag kunde se hur små tårar bildas vid hans ögon och jag kände hur mitt hjärta vägde flera ton, för att se han gråta var det som sårade mig allra mest.
Ingen sa något för det behövdes inte, jag vara bara så glad att få vara där jag hör hemma – i hans armar.
Jag pressade mig allt närmare honom nästan så att min fötter stod hopklämda mellan hans. Harry hade inte rört en minn och hade fortfarande det där söta leendet på sina läppar och han höll greppet om mig så hårt att jag knappt kunde röra mig. Jag andades in hans doft ännu en gång, bara för att påminna mig ännu en gång om att han nu var hemma. Nu skulle inte sängen kännas lika tom och sovrummet lika kallt, för när Harry var hemma så blev allt som vanligt – så som jag ville ha det.
Harry kollar på mig för några sekunder, håller fast ögonkontakten mellan oss menads ett litet brett leende finns på våra läppar. Han stryker bort några få hårslingor som lyckas fallas framför mina ögon och låter sina fingertoppar smeka mina kinder fjäderlätt. Folk hade börjat dra deras uppmärksamhet till oss men vi var alldeles för upptagna för att ens lägga märke till det, för det enda som spelade roll var att han var hemma och att vi var återförenade.
”I missed you, i missed you so so much and i can't stand being away from you” viskade jag och det lät mer som ett lät andetag en än viskning. Harry nickade tills svars innan han öppnade munnen. Hans höger hand placerades på min kind och pressade samman sina läppar. ”I know babe and i ain't going nowhere, i promise. ” mumlade han tillbaka innan han böjde sig försiktigt fram och lät våra läppar pressas samman i en mjuk kyss.
I den stunden var jag nog som lyckligast, för just då var det verkligen som om inget annat spelade någon roll - bara att jag hade honom nära mig så skulle allt bli bra till slut.
Älskar att skriva såna här halvt sorgliga one shots och eftersom den var färdig skriven så tänkte jag att varför inte lägga upp den! Såklart hoppas jag att ni gillar den och ska försöka skriva fler i framtiden. Kramis!
